Veckans vardagskrönika: Hunden åt min läxa

Inte ens vardagens frekvent uppvaktande rastlöshet kan hindra den bov som heter idétorka från att stjäla av min tid. En timme och tjugo minuter bakom tangentbordet har resulterat i fjorton byten av teckenstorlek, samt upptäckter av typsnitt som aldrig kommer skänka mig någon glädje större än det lugn som Times New Roman alltid lyckas ingjuta. Calibri och Arial övergav jag efter mellanstadiet, och Comic Sans använder inte folk ens ironiskt längre. Redan innan min lilla Word-expedition hade jag alltså mitt idealiska typsnitt klart för mig, men på grund av bristande inspiration har dokumentet framför mig stått tomt lite för länge nu, och det är med en viss desperation i fingertopparna som jag därför låter detta försök till ingress stå kvar.

Nåja, tänker jag och lutar mig tillbaka i fåtöljen. Nu har jag möjligen ett par meningar att inleda den här texten med. Det är dock bara ett par dagar kvar till deadline och vad det jag skrivit ska mynna ut i för typ av text har jag ingen aning om. Det står helt still i huvudet. Dessutom vilar där en rädsla över att vidröra tangenterna, då de svikit mig förut, och misstron inför dem växer sig allt större ju närmare inlämningsdagen jag kommer. Till slut tar jag mod till mig och försöker närma mig tangentbordet men direkt går det till attack och mina fingrar stöts bort.

För mig har skrivandet de senaste åren växt sig till något av en passion, men blott en skymt av det otapetserade Word-dokumentet framför mig räcker för att skrämma iväg all form av ambition. Att fylla den tomma sidan med ord känns som ett oöverkomligt uppdrag och jag bestämmer mig för att ta en kort paus. Med enkelhet lyfter jag upp mobilen och bockar snabbt av tre nya händelser på Facebook. Där gömmer sig två påminnelser om event jag missat att tacka nej till, en uppmaning om att gratulera en bekants bekants bekant på dennes födelsedag, samt vänförfrågningar från nio personer med snarlika namn och profilbilder. Jag googlar mig fram till en artikel som behandlar “de mystiska vänförfrågningarna på Facebook”, men väl inne på Metros hemsida ser jag en debattartikel om Systembolaget som låter intressant. Plötsligt finner jag mig själv läsandes ett par spydiga meningsutbyten på Twitter, där inte ens trådskaparen vet vad diskussionen från början handlat om. Jag lämnar de sociala medierna och försvinner in i tv-spelens värld med en podcast i lurarna.

Efter någon timme framför tv:n slår det mig. Satt inte jag precis och skrev på den där texten jag skjutit upp på så länge? Jo, visst gjorde jag det. Men så dök den där jävla mobilnotisen upp och lurade in mig i en vals byggd på tidsödslande strunt – igen! Kanske är ändå inte skrivandet för mig, hinner jag tänka. Jag påstår att jag brinner för något som jag ideligen undviker. Är inte det lite konstigt? Om det nu finns en gnista så bör ju prokrastinering vara en omöjlighet. Den passion jag trott mig bära på kan därför inte existera.

Fan. Nu fastnade jag i den där intetsägande cirkeln igen. Jag slänger ett öga mot klockan och skräms av hennes uppriktighet. Istället för att skriva har jag reflekterat över huruvida jag strävar efter självförverkligande eller inte. Jag konstaterar att det som så nyligen var en eftermiddag, nu håller på att övergå till en helt ny dag. Jag beger mig till sängen och sjunker ner i dess famn, innan jag fäller ner mina ögonlock och skjuter upp mina drömmar för en så larvig grej som sömn. Skrivandet får vänta tills imorgon. Eller i övermorgon. Annars får jag väl inleda min krönika med en brasklapp, där jag skyller på idétorka och bristande inspiration…

Annonser