Veckans gästkrönikör: Jan-Erik Ullström ”Fantasins fantastiska kraft”

Jag minns när jag var liten. Allvarligt. Inledde jag med den klyschan? Ja det gjorde jag allt och det fick mig precis att känna mig riktigt gammal. Men så är jag ändå äldre än vad jag är yngre. Jag ska försöka att inte låta denna text förvandlas till ”Jag minns allt när jag och farfar var små. Då fick vi gå fem mil genom sju meter snö, för att hämta vatten till barkbrödet.” Men jag vill ändå inleda med min barndom.

När jag var liten var fantasin min superkraft. Den var mitt hopp om glädje och till slut nyckeln till min räddning. Jag ska inte gå in på djupet, men jag var ett mobbat barn. Ingen visste. Eller flera visste säkert, men jag berättade det inte för någon. För att ändå kunna ventilera ut det som gjorde ont, behövde jag gråta. Att göra det inför andra var tyvärr inget alternativ. Då skulle de ju få veta. Så jag gick ned till bäcken, där jag ofta lekte. Där fanns en tall och där fanns en ek. Beroende på hur ledsen jag var, satt jag antingen under den ena eller den andra. Var jag lite ledsen satt jag under eken. Var jag mycket ledsen satt jag under tallen. Jag satt oftast under tallen.

Det var där det hände något som var lika farligt som magiskt. Farligt, eftersom det alltid är bättre att berätta hur du mår. Magiskt, eftersom mitt sinne lät fantasin bli min nyckel till frihetens substitut. Det som hände var att jag såg en bubbla skapas framför mig, trots att jag satt med slutna tårfyllda ögon och knäna uppdragna mot bröstet. Bubblan stabiliserades och blev en tom sfär. Den kunde jag sedan fylla med allt det en värld består av. Eller allt det min fantasi ville att just den dagens skapelse skulle vara.

Himmel, ängar, bäck och skog. Humlor, fåglar, drake och katt. Vägar, byar, bro och slott. Efter det alla de hjältar och skurkar som behövdes för ett riktigt äventyr. Det kunde vara en annan planet, eller förr i tiden. Sagan om Ringen eller Star Wars. Kanske Tintins universum eller varför inte en tecknad värld. Oavsett bubbla, klev jag in när jag var klar.

Där kunde jag vara den jag ville vara. Utan att någon annan sa någon annat. Utan att någon sa att jag hade fel och de rätt. Där kunde jag glömma allt det jobbiga. Inte tänka på när alla andra klev av skolbussen för att det var födelsedagskalas. Ett kalas alla var bjudna till, utom just jag. Jag kunde glömma ljudet av de elaka skratt jag hörde när jag försökt skaffa vänner. Slippa smärtan som känns inuti, när någon pekar mot dig och skakar på huvudet. Där kunde jag slippa hot om stryk och istället bara vara.

Jag vet egentligen inte var denna kraft kom ifrån. Min teori är att alla människor föds med fantasi, men kanske i olika mängder. På samma sätt som människor kan verka naturligt goda, onda, bra på fotboll eller att memorera saker, kan vissa kanske har närmare till sin fantasi än andra. Men alla har den! Alla. Särskilt barn. Det är därför barn ibland inte vill att vuxna är med och leker, eftersom de inte leker ”på riktigt”.

Jag var Han Solo på Hoth. Jag var Elisabeth omgiven av ödlor. Jag var Batman, hur barnsligt det än må ha varit för en 14-åring. Jag var barn länge. Det hade sina för- och nackdelar. Men fantasin växte och följde med. Den vilade några år, innan jag en kväll skrev ned min första mening som författare. När jag satte ord på mina bubblor, exploderade fantasin i ett underbart fyrverkeri.

 

Som vuxen använder jag den i mitt skapande, som främst är i form av böcker. Det senaste jag gjort, är att jag skapat något för dagens barn. Något som kan väcka deras fantasi och få den att växa. För fantasin går att använda till så mycket mer, än att bara överleva. Du kan även använda den för att leva. Utan kreativa fantasianvändare, skulle samhället troligtvis stå väldigt still. Jag ville ge framtidens vuxna ett vackert verktyg på vägen.

Tanken kom en dag, när var jag uppe och gick på ett skogsklätt berg. Jag grubblade över att många ofta får mycket så färdigt nu för tiden. Allt är packat och klart. Du behöver inte laga mat eftersom det finns snabbmat. Vissa behöver inte laga trasiga saker eftersom de bara köper nytt. Du behöver inte odla dina egna grönsaker eftersom du kan köpa dem i affären. Du behöver inte ens läsa en bok eller titta på en film, för att få veta hur de slutar. Allt står ju på nätet.

Du behöver inte använda din fantasi helt enkelt. Du kan bara luta dig tillbaka, eftersom andra kan göra jobbet åt dig. Nu gäller inte detta alla, men det är mycket mer så nu än förr. Vi fyller hjärnan med färdigbyggt, när den allra helst vill bygga själv. Och det ärver våra barn.

Det tycker jag är synd. Särskilt som jag själv vet hur kraftfull ens egna fantasi kan vara. Jag ville skriva något till barnen. De som är de viktigaste människorna. Jag ville ge dem en möjlighet att föda sin fantasi. Inte bara göda den.

 

”Men vänta”, viskade han där mitt i skogen. ”Tänk om jag gör en bok med en massa sagor i, som inte har några slut? Då får barnet använda sin fantasi och komma på ett eget slut! Ingen kan säga att barnet har fel, eftersom inte ens jag vet hur det slutar!”

Han log och gick vidare mot en av de vackraste solnedgångar han sett. Bredvid honom gick pojken han en gång var. I sinnet fanns mannen han såg fram emot att bli. Pojken nickade nöjt och greppade författarens hand.

”Vilken bra idé”, skrattade den lille drömmaren. ”Jag älskar sagor! Kom!”

Pojken visade vägen. De gick från det förflutna in i nuet, mot en oskriven framtid.

”En underbar bok”, svarade författaren. ”Den skulle kunna heta Sagor utan …

Annonser