Veckans vardagskrönika: Tentabaciller

Fan vad misslyckad jag är. Jag kan lika gärna ge upp. Varför försöka när det ändå kommer att gå åt helvete?

Jag skulle ha en tenta om två veckor och de senaste sex dagarna hade jag fastnat och inte lyckats öppna boken. Det kändes som om kosmos hade brakat samman och under allt bråte låg jag fastklämd. Ingenting kunde jag göra för att ta mig loss. Och medan jag låg därinunder, hatade jag mig själv för att ha tillåtit allt att kollapsa. Jag kände mig värdelös, och för varje dag som gick blev känslan bara starkare. Tillslut hade den vuxit sig så stark att jag inte orkade vara vaken. Enda sättet att slippa kraven och skuldkänslorna, var att somna om varje gång jag vaknade till. Inte förrän min flickvän ringde och ville planera kvällens middag, lyckades jag stiga upp. Då var klockan 16:30.

Vad var det som egentligen hade hänt? Som var så jobbigt att jag inte ens orkade vara vaken? En tenta. En liten betydelselös jävla tenta. Är det inte absurt? Jag har störtsköna vänner, lever ett samboliv med en fantastisk människa och har en rad roliga intressen att ägna mig åt, men ändå behövs det bara några få små tentabaciller för att mitt psykologiska immunförsvar ska slås ut. Det är ju sjukt.

Kanske är jag ensam, men jag skulle gissa att det är många fler som har ett lika dåligt immunförsvar som mitt. Ja, jag tror faktiskt att alla människor reagerar likadant, fast olika ofta.

När det händer ser vi verkligheten i ett mikroskopiskt perspektiv och låter oerhört små saker få enorma proportioner medan allt annat som är betydelsefullt upphör att existera. En misslyckad tenta, kritik från chefen, en elak kommentar från en främling, en ostädad lägenhet, gräl med sin partner, blir till absoluta avgöranden och bevis på hur otillräckliga vi är. Och allt det vi klarar av hamnar utanför bilden och glöms bort. Det är som om vi använder oss av ett fågelåskådarobjektiv i en stadsmiljö; vi är usla fotografer som satt oss på bänkarna i Ivar-Los park i Stockholm med utsikt över hela Riddarfjärden men endast lyckas fotografera en rostig och överfull papperskorg en bit framför oss. Och trots att det ligger ett bättre objektiv i vår kameraväska är vi så förbannat envisa att vi vägrar att byta. Frustrerat lyckas vi bara fota papperskorgen och missar utsikten runt om.

Precis så kändes det när jag låg i sängen och inte orkade kliva upp: som om jag missade hela utsikten. Varenda tanke och känsla kretsade kring min tenta och hur dålig jag var som inte kunde komma igång. Jag försökte intala mig själv att tentan inte betydde något och att jag var likgiltig inför yttre motgångar, men det var lönlöst. Jag var fortfarande lika fastlåst i mitt perspektiv och det kändes som om jag aldrig skulle kunna bryta mig loss.

När min tjej kom hem efter sin praktik hade jag just klivit upp. Hon mötte mig i köket där jag stod och drack ljummen och avslagen julmust direkt ur flaskan i ett försök att trösta mig själv. Orakad och med en pottfrilla till frisyr tittade jag skamset upp.

”Heeej.” lyckades jag få fram.

Hon sa ingenting.

Jag harklade mig.

”Haft en bra dag?”

Fortfarande tyst.

Jag sneglade åt höger där disken jag skulle diskat fortfarande låg utspridd över hela köksbänken.

”Eh, jag skulle precis börja.” ljög jag.

”Men älskling” svarade hon tillslut. ”Du kan inte hålla på så här. Släpp den där jäkla tentan. Det är ju en skitgrej. Ser du inte hur du mår? Nu tänker du inte på den, så lagar vi en god middag och ser nån bra film istället!”

Jag vet inte varför, men när jag hörde henne säga de ord jag själv upprepat om och om igen utan effekt, blev allting plötsligt glasklart. All den bråte jag legat fastklämd inunder, kändes nu bara som en sticka i fingret.

”Herregud, du har ju rätt!” svarade jag.

Jag kunde inte låta bli att skratta, för hur absurt var det inte? I sex dagar hade jag föreställt mig Jordens undergång men så var det bara var en liten tenta jag hade oroat mig för.

Så vad är botemedlet mot dessa tentabaciller? Tydligen en flickvän och lite ljummen julmust att lindra symtomen med. Kanske finns det andra botemedel kvar för mig att upptäcka, men det orkar jag inte tänka på nu. Tentajäveln är över. Nu ska jag passa på att njuta av min utsikt innan nästa våg av tentabaciller slår till.

Annonser