Veckans gästkrönikör: Jim Smith Erlandsson ”Allez Allez Allez, vilken Nice resa”

Det är lördag. Vanligtvis skulle jag ligga bakisseg hemma i soffan i Hagsätra. Men denna gång är jag i Nice, tillsammans med vännen John ”Slimshady Barca” Gimling, för att besöka Linus, en vän som bor och pluggar i Nice. Mot kvällen ska vi gå och se hur de lirar boll här i Nice. Än så länge är min bild av staden att det är mysigt men otippat kallt om kvällarna, samt att utelivet inte är så rikt som man skulle kunna tro.

Vi sitter i bussen på väg till Allianz Riviera, fotbollsarenan som de verkar ha lagt så långt bort som möjligt, kanske rentav i Italien. Min känsla är att arenan absolut inte ska få störa de propra, äldre stadsborna. Laget, OGC Nice, ligger dåligt till i tabellen. Å andra sidan möter de Metz, seriens sämsta lag. Dessutom har Nice tydligen den italienska karaktären Mario Balotelli som anfallare, något jag inte alls hade koll på. Därtill har Nice dessutom ett gäng andra namnkunniga spelare (bland annat Jallet, som spelade med Zlatan i PSG). Vi sitter längst bak i bussen med ett gäng yngre franska supportrar. De sjunger ett tag, frågar sedan oss om cigg och öl, för att därefter börja småprata lite med oss. Linus får visa upp sin franska, och jag märker att han har gjort sin läxa. Detta, i kombination med färdbärsen och att vi ska stå i Brigade Sud (Nice-klacken), gör att mina förväntningar på matchen stiger – trots den långa resan och faktumet av ett bottenmöte.

”Un jour pas comme les autres /…/ Trente annés sont passées / Honneur Fidélité…”. Matchen har börjat och klacken manar på sitt lag. De har en ramsa med samma melodi som AIK-klacken och, trots att jag övat texten några gånger innan, kan jag den fortfarande inte helt. Men kul är det ändå: Nice inleder med ett ledningsmål i 26:e minuten, och euforin infinner sig! Linus sjunger med i ramsorna, medan jag och min reskamrat John mestadels mumlar, som om vi vore trap-artister. Balotelli, Jallet och Dante är de tre vi känner till sedan innan – resten av spelarna är nya för oss. Någon petar på mig och jag vänder mig om för att se vem det är. Det visar sig vara två franska tanter som tycker att vi är lustiga, och som vill hjälpa till med att lära oss ramsorna. Det är dock för svårt, så vi skrattar lite och vänder oss om för att fortsätta titta på matchen. Metz kvitterar till 1-1 ganska snart efter ledningsmålet, bara tre minuter efter Nices ledningsmål, och publikens uppgivelse går nästan att ta på. ”Suck! Inte mot det här usla laget…”, ungefär så är känslan i arenan. Det blir halvtid och vi går för att köpa nya öl. Jag o Linus tar samma toa för att slå en gemensam drill, och när vi lämnar den är det ett gäng Nice-ultras som skrattar åt oss. Grabbigheten och homofobin är som i svenska fotbollsklackar, om inte värre här i Nice, kommer jag och Linus fram till.

Matchen börjar igen. Tre ramsor sjungs mest, vi känner igen alla tre från AIK och Hammarbys klackar, och enklast är nog den som går: ”Issa Nissa, Allez Allez Allez”. Nice spelar hyfsat bra, även om det fortfarande bara står 1-1. Balotelli visar prov på den klass han en gång hade men som verkar ha tappats bort under de senare åren. Jallet slarvar dock på sin ytterbacksposition. ”Precis lika keff nu som han var i PSG”, tänker jag. I den 56:e matchminuten har Nice frispark i ett ganska bra läge, kanske tjugofem meter från målet. Balotelli tar den. Han skjuter. Bollen tar i muren, går i en vid båge – in i mål! Helt plötsligt är det 2-1 till Nice, och på läktaren är det fest igen: ”OGC Nice / Je t ‘aimerai / toute ma vie…”. En ung talang, Allan Saint-Maxime, stänger matchen med en fin liten soloräd, där han dribblar av några spelare för att sedan dunka in bollen från distans i bortre krysset. 3-1 slutar matchen, och vi är helt klart nöjda med upplevelsen.

När vi väl är tillbaks i stan sätter vi oss på Waka bars balkong med varsin härlig drink. Jag blickar ut i det råa mörkret, och tänker: ”Nice må vara kallt och lite dött, men de har i alla fall Linus, najs vin, baguetter… Och så Balotelli!”.

Annonser