Veckans gästkrönikör: Johanna Schüttler ”Överdrivna förväntningar”

Ibland är förväntningarna större än vad verkligheten visar och man upptäcker att det man först trodde ligger långt ifrån sanningen.

Det var min första dag på ambulansen. Jag hade höga förväntningar på vad mitt första pass hade att erbjuda. Jag skulle få åka ambulans! Har inte alla någon gång undrat hur den känslan är? Bilden jag hade var glasklar.

Det går undan. Jag måste hålla i mig för att inte ryckas undan åt något håll. Jag vill inte slå i huvudet mot en låda, fastmonterad på väggen, med följd att alla elektrodknappar och diverse kontrollredskap faller ut på golvet. Blåljus och sirener är på. Wow, det känns på riktigt! 

Vi flyger fram. Ambulansföraren är så stressad och fokuserad att svett börjar skimra på händerna som håller hårt om ratten. Likaså sjuksköterskan som börjat fippla med alla infarter och dropp som kan tänkas behövas. Snart är vi där. Vid trafikolyckan med människor i livshotande läge, där alla är i behov av HLR. Hos det lilla barnet som nyligen suttit i halsen, där vi allt vad vi kan, kämpar med att få ut den förbannade nöten. Och slutligen hos den äldre, lite alltför överviktiga, damen i 10-våningshuset som, utan hiss, ska transporteras ned till ambulansen. Pust. Detta kommer aldrig att gå. Ska hennes hjärta stanna här? Hon måste till sjukhus. 

Var är personerna vi ska dra ut från den halvt rykande bilen och starta HLR på? Var är barnet med skräckfyllda ögon och den skrikande panikslagna modern? Var är den tjocka tanten med hjärtinfarkten på 10:onde våningen? Var?

Men allt var bara min fantasibild. Timmarna gick utan att något dramatiskt hände. Skulle jag vara besviken? Det var ju min första dag på praktiken, något skulle väl hända? Och någonting hände också. Men det var inte någon trafikolycka, några kvävande barn eller tanter med hjärtinfarkt. Och tur var väl det, egentligen. För inte skulle jag sitta och vara glad efter jobbet, när deras anhöriga någon timme tidigare fått reda veta att personerna inte överlevt? Så därför känns det ändå bra att få ha varit med om en lugn första dag där det ”dramatiska” utgjorts av en färd till akademiska med en man som skulle röntgas, en kvinna med feber och en ung kille med diffusa bröstsmärtor som endast visade sig vara muskulära värker.

Det var alltså inte Drottninggatan våren 2017, Utøja sommaren 2011 eller Estonia hösten 1994. Det var en helt vanlig dag på praktiken. En dag som fick mig att tänka till. Ofta ser verkligheten inte ut så som ens överdrivna förväntningar får en att tro. Ibland sitter man till och med som ambulanssyrra i fikarummet eller framför teven i timmar, uttråkad över att inget larm dyker upp.

Annonser