Veckans vardagskrönika: Någonting oväntat

”Hur mycket har du druckit?” Vakten blänger omotiverat surt på mig. Han ser ut som en karikatyr av en dörrvakt. Om han haft ett horn mellan ögonen hade han obemärkt kunnat smita in i en Rocky-strip bland de andra noshörningarna.
”Två-tre öl”, slänger jag slentrianmässigt ur mig.
”Varför är det alltid två-tre öl”, flinar noshörningen åt sin kollega. Jag ler snett och håller tyst. Stackaren får väl höra det så ofta att orden ”två, tre öl” konstant ekar i hans huvud som någon slags unik variant av tinnitus som bara drabbar dörrvakter.
“Förlåt, jag menar sju järn och fjorton öl!” Jag väntar spänt på att han ska spricka upp i ett leende men möts istället av ett närmast apatiskt ansiktsuttryck.
“Jag skämtade bara”, säger jag skamset.
“Försöker du vara rolig”, frågar han.
“Ja”, tänker jag men tiger.
“Låt bli med det”.
“Okej, sorry”.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig för gensvar. Å ena sidan var ju inte kommentaren så pass snärtig att den förtjänat ett asgarv. Men var den verkligen så dålig att vakten kan ha känt sig tvungen att rädda vad han såg som en socialt oumbärlig situation? Ur hans perspektiv var den kanske det? För honom rörde det sig kanske om ett desperat försök att täcka över mitt missanpassade skämt genom att toppa det med ett ännu mer socialt inkapabelt beteende, nämligen att klargöra för mig att det jag sagt inte var roligt och högst olämpligt i en barmiljö. Om så är fallet är jag honom evigt tacksam, för han lärde mig en viktig läxa: bryt aldrig rutinen, utan svara alltid ”två, tre öl”. För att det är vad som förväntas av dig.

Det beteende jag talar om går även att applicera på det som händer efter mötet med vakten, väl inne på krogen. Jag går som på autopilot när bartendern frågar vad jag vill ha. ”En öl!” För att inte tala om vad som föranleder de allra flesta utekvällarna nu för tiden. Ett konstruerat velande kring när och vart vi ska ses, bara för att efter någon timmes knappt existerande funderande komma fram till att vi ska ses på samma bar vid samma tid som förra veckan. Den självstyrande delen av mig som producerar fram orden ”två, tre öl” till diverse dörrvakter har letat sig in i min och mina vänners konversationer. Förslaget att gå vidare och testa en ny bar överröstas av ett ”skål”.

Det var efter ett par veckor med dessa monotona tankebanor som jag och en kompis bestämde oss för att besöka en vän i Nice. För att bryta det vardagsmönster som plötsligt blivit min fritid. Och det funkade! Det slappa ”två, tre öl”-tänket var som bortblåst innan vi ens klivit av flyget och den osynliga kedja som hållit mig fängslad i Stockholm uppenbarade sig för mig, vilket gjorde det möjligt att såga av den. Stämningen var underbar. Vi besökte hipster-barer som julpyntats till den grad att det blev smaklöst och vi nådde någon slags peak av svenskhet då vi försökte få en irländsk musiker att spela Broder Daniel. Det mötet skedde utanför vårt favoritställe, Wayne’s bar, vars grej var något så simpelt som att man dansade på borden snarare än på golvet. Där och då visste jag att helgen därpå i Stockholm aldrig skulle kunna toppa utekvällarna i Nice. Trots detta kände jag inte någon ångest när det väl blev dags att återvända till Sverige. Tvärtom fick jag en nytändning som fick mig att börja se det som en utmaning att återskapa Nice-känslan hemma i Stockholm.

Det jag tar med mig från äventyret i Nice är att ibland krävs det inte så himla mycket för att ersätta veckoslutets kommande glömska med något värt att minnas. Ibland behövs det bara någonting som känns lite obekant. En bar där man dansar på borden, ett nytt trettiokronorshak, en vakt som tillåter sig att bejaka ett skämt om alkohol istället för att tvinga fram en upprördhet. Ibland behövs det bara någonting oväntat.

Annonser