Veckans gästkrönikör: Linus Edander Arvefjord ”Jakten på det ljuva livet”

Som för många andra frankofiler från kyligare breddgrader är Nice ett bekvämt resmål. Näst mest besökta staden efter Paris. Vad frankofiler finner så lockande förutom ljummare väder, muséibesök, och lokala delikatesser måste vara en mental undanflykt från vardagen. Det ljuva livet ”la vie douce”.

Inför den gångna hösten bestämde jag mig att testa vingarna eller finna nya, i denna kulturrika turistort via en språkkurs. Här blev denna semesterstad tillslut en vardag. En vardag kantad av Chèvreost, 1,5 euros-vin, svinsena nätter och otaliga glosförhör.  När jag reste till Nice hade jag med mig ett armbandsur, efter en joggingtur försvann den efter ett snabbt dopp i havet.

Pardon! ..  skriker jag artigt när jag i slalomsprintar lätt förbi en äldre madame.

”Det ljuva livet, Vi kan bara drömma om det” går på repeat i mina hörlurar och Madi Banjas sköra stämma i autotune får mig att öka takten. Joggingturen bär av mot nästa krön mot världskända strandstråket Promenade des Anglais. En mix av frihetskänslor får mig att bli en ”pappa-romantiker”.

”Njut nu! Fan va fint!”, tänker jag.

Med blicken mot horisonten visar sig solen som tycks aldrig vilja gömma sig.  Det mörkblå medelhavet och turkosa himlen är en bekant kuliss som Rivierabor tar för givet.

I min hast möts jag av fyra patrullerande militärer beväpnade till tänderna för att inge trygghet i en stad där terrorismens hot gör sig påmint. För att avdramatisera det hela tänker jag att de likt slottsvakterna i Stockholm vaktar ett kulturarv. Ett par meter bakom poserar ett gäng turister med sina selfiepinnar bland palmerna. Jag får ett infall och känner att jag själv måste ta en selfie och föreviga denna vackra joggingrunda. Plötsligt når en mild äckelkänsla min kropp. Kan jag inte bara njuta med blotta ögat och koppla bort allt annat nu? Vara mindful och ”carpa” så mycket som det går? Där, i stressen av att försöka fånga denna stund, försvinner så mycket av magin.

Och det är inte alltid så ljuvt som det verkar. Prestationsångesten och stressen gör sig påmint trots solskenet. Det blir som att ett tillfälligt gråfilter täcker den verkliga känslan av drömlivet. Tankar och dagdrömmar snurrar i huvet: ”Juste fan, jag måste läsa, prata, skriva mer, sluttentan är om en vecka. Detta är ingen semester. Och ikväll ska ju vi, gänget med SU-studenter kallat ”rädda svenskar i Nice”, dansa på ”shotbaren”, där det alltid är ball musik och skön stämning”… Tiden verkar knappt räcka till, det blir för kul, för mycket skoj att göra. Även nöjen kan tillslut bli en börda. Pluggets måsten har ett värde i sig, för utan dessa blir det ljuva livet svårfunnet, konstaterar jag. För att jag ska känna mig nöjd måste jag gjort någon nytta innan.

Vid flashiga hotellet Negresco avbryter jag min runda för ett snabbt dopp i havet. Där glömmer jag bort min klocka som går förlorad på stranden. Jag tappar bort tiden, ”den går ju så fort när man har roligt” tänker jag. Just där och då försvinner alla krav, måsten, det enda man måste är att andas. Grammatikläxorna får vänta, nu ska jag leva life. Leva det ljuva livet!

Annonser