Andraplats i decembers skrivartävling: Linnea Pyling ”Ett år i kärlekens tecken”

Frosten sprider sig över fönstren som murgröna på varmt tegel. December visar nu sitt rätta ansikte och alla som vill ha en vit jul kan skatta sig glada, i år verkar drömmen bli sann. Själv tar jag mig inte utanför dörren i onödan och det är väl tur i oturen att jag tvingas ägna all min vakna tid till att plugga läkemedelsräkning. Då har jag i alla fall en vettig ursäkt. Det är lördag kväll och pluggandet är igång. Terminens sista och avgörande omtenta väntar runt hörnet. Den som dragit efter hela året. Dagen med stort D närmar sig och spänningen är total. ”Living on the edge” som det heter. I min studentbubbla är det ungefär det mest nervkittlande som händer. Ute i världen sker en revolution.

Midnatt råder, men det är inte tyst i husen. I de svenska hemmen har det hänt något. Vi har börjat prata med varandra om samtycke, sexuella övergrepp och patriarkala strukturer. Hela hösten har det bubblat bakom stängda dörrar, i media och på arbetsplatser. En diskussion som bara börjat. Osökt leder det mig in på det nya året för det är inte bara ett nytt år på det sättet att vi plötsligt måste börja skriva 2018 istället för 2017 på alla papper (vilket jag aldrig lyckas med förrän halva nya året gått förbi). Nej. Det är nya vindar som blåser in över de snötäckta vidderna. Framför oss väntar, förhoppningsvis, en ny tid.

Bakom oss lämnar vi även ett år fyllt av våld, terrorism, hat och sorg. Människor på flykt, människor i kris. Människor som tagit sig rätten över andra människors kroppar, liv och öden. Dödsfall som vi slutat räkna, inte för att de är obetydliga, men för att de är så många. Kända och icke-kända personer har lämnat oss. Terrordåd och masskjutningar har avlöst varandra. Lämnat familjer och samhällen trasiga. Ensamma. Oförmögna att repa sig. I vårt avlånga land har svensk sjukvård tvingats ned på sina bara knän, skrubbandes på golv styrda av politiker som inte verkar förstå innebörden av varken patientsäkerhet eller arbetsmiljö. Vi har tampats med diverse skandaler, bostadsbrist och politiska förändringar. På håll sett hur världen omkring oss rasat och byggts upp på nytt.

Jag blir fullständigt matt, trött och sliten i kropp och själ när jag tänker på allt som hänt det gångna året. Det går inte att ta in. Blinkar ”Error” i hjärnkontoret och likaså i själen. Samtidigt blir jag arg och känner lite jävlar anamma. Som Mia Skäringer brukar säga: ”no more fucks to give.” Det får vara nog med elände nu.

Det har varit ett tungt år, ändå kommer jag se tillbaka på år 2017 som ett år i kärlekens tecken. Dels på ett personligt plan men kanske främst på ett världsligt. För när lastbilar kört in i folkmassor, när nazister demonstrerat på våra gator, när offer för sexuella övergrepp delat sina berättelser – då har kärleken och solidariteten lyst igenom hatets sprickor. Medmänsklighet har fått ny kraft och betydelse. Aldrig tidigare har vi gått samman så starkt, demonstrerat så mycket och utan att tveka öppnat våra hem för människor i nöd. Och det är på den vägen vi måste fortsätta för att trollen ska spricka. Jag vill ha ett 2018 fyllt av solsken.

Men innan klockorna på Skansen välkomnar det nya året kommer jag försöka suga ut det sista ur år 2017. Dricka julmust tills jag stupar och kolla på alldeles för många serier. Åka skidor i fjällen och framförallt – vila. Fylla lungorna med ny luft. Tanka kärlek och energi för det kommer behövas om 2018 ska kunna bli ett riktigt bra år. Och det ska vi tillsammans se till att det blir.

Annonser