Tävlingsbidrag: Liv Lovén ”Hur året förändrat mig”

Tänk så snabbt allt gått. Och snabbare går det, dag för dag, minut för minut. Men än så länge hänger jag med i det som är Tiden. Tror jag!

Men året 2017 har jag lämnat de stora drömmarna bakom mig. Ni som är äldre förstår nog. Den Stora Kärleken kommer inte att hända, åtminstone inte för en sextioåring. Mamma är död. Ja fler och fler personer som man känner dör. Om jag aldrig någonsin fick ha det där samtalet med dem, när kan det då hända? Jag har lämnat ungdomens drömmar bakom mig, och år 2017 blev det tydligare än innan. Jag har mera landat i vardagen. Är det vad de visaste kallar nuet? Året som gått har tillåtit mig att landa. Jag möter samma människor, gamla som unga, sjuka som friska, dumma som klyftiga. Och jag kan inte förändra deras liv, eller deras attityder eller deras politiska inställning. Har jag då äntligen blivit gammal? Var det år 2017 som kom och gick och som tillät mig att bara vara den jag är, varken bättre eller sämre än jag var i min ungdom. Eller något klokare än 2016? Jag vet inte, jag hoppas. Ja, det hoppet har jag kvar, om nu hoppet är en gammal rostig dröm. Hoppet om att försonas med Tidens gång, och med rynkorna som bevisar mitt levnadslopp.

Nyårsdagen 2017 började med att jag besökte biskopsgården med en väninna, och blev bjuden på tårta hos biskopen. Det är tradition här i Växjö. Kaffe måste jag ha, varje dag, det har blivit en stor del av de ritualer jag bär med mig. Man landar med kaffekoppen i handen. Pratar bort en stund med samma vardagsansikten, de man möter dag ut och dag in. Ibland väcks irritationen över att någon säger ”fel” saker på ”fel” plats. Fast, äsch, det kan väl kvitta! Dumheten sitter ju inte hos mig om jag drar fram ett dumt skämt. Det har jag lärt mig. Det borde jag ha lärt mig. Lägg vreden och ilskan åt sidan! Att vara så där lagom i känslorna, även det kan vara fint. Så sa jag till mig själv under det år som gick. Om jag bara går en medelväg så fixar sig resten. Passionen är ett minne från min ungdom.

Men att leva på åldriga minnen är inte helt fel. Jag låter min inre värld vara vad den är, mer och mer ju äldre jag blir. Och då spelar Tidens gång in. Dag läggs till dag. Timme till timme. Och jag sitter där i pensionärsfåtöljen och följer dagarnas flykt. Jag fångar inte längre dagen. Det är dagarna som fångar in mig, ramar in varje händelse och förpackar minnets bilder till inramade vykort, något att bära med sig. Så minns jag Peter, Ulf, Kristina, Håkan. Monica, herr Karlsson och några till. Så minns jag alla utifrån varje anekdot de bidrar med till mitt liv. Med kaffekoppen i min högra hand låter jag vardagen vara trist ibland, som vardagar oftast är. Men sedan när varje ljusglimt dyker upp i flödet som utgör vårt gemensamma liv, då uppstår en stunds skratt, en berättelse att dela med vardagsfolket. Vi ser på varandra och skrattar. Sänker kaffekoppen. Och undrar sedan, då skrattet tystnat, om vi inte i alla fall ska ha en halv påtår till. Och Lena kilar ut till kaffekannan och häller upp till var och en. Som hon brukar göra i det som är Tidens gång.

Annonser