Tävlingsbidrag: Jennifer Jungelin ”Från teaterscenen till mitt köksbord”

I början av 2017 valde en vän till mig att försöka ta sitt liv till följd av en våldtäkt. Då när det hände var jag som anhörig och vän ledsen och orolig. Samtidigt blev jag förbannad; varför ska en mansgris i dubbel bemärkelse få förstöra en av mina vänners liv? Varför ska han förstöra en ung tjejs framtidsdrömmar och självkänsla för att han tydligen har ett extremt starkt sexbehov, minns jag att jag tänkte.

En månad senare, berättade en annan vän till mig om hur en kille hon träffat på nätet lurat ut henne i skogen och tvingat henne att ha sex. Till saken hör, att min vän var i behov av hans ledsagning för att kunna ta sig därifrån utan att gå vilse. Nu blev jag så ledsen och förbannad å mina vänners vägnar att jag valde att engagera mig i en tjejjour för att kunna stötta unga tjejer att bli fria från sin skuld och skam. Då möttes jag av den glada överraskningen över hur många vi var som gick jourens grundutbildning i mitten av september. Vi var så många att vi dubblade antalet i jourens befintliga volontärgrupp, och stämningen och kämparglöden var på topp. Kanske kände vi här den goda försmaken av vad som komma skulle. Men innan dess skulle jag själv få mig en släng av den illasmakande övertrampssleven.

Ett flertal tillfällen när jag skulle åka till min folkhögskolekurs med färdtjänst fick jag åka med en chaufför som först försökte flirta med mig, visserligen var han vänlig men allt för närgången. Dessutom var han minst dubbelt så gammal och jag var minst sagt ointreserad. När jag en morgon vägrade svara på hans närgångna frågor vände han snabbt som en kappa i stormvind. Han skrek åt mig flera gånger, och slog sin manliga knytnäve ratten. Jag upplevde det som obehagligt men när personen i färdtjänstens kundtjänst avfärdade mitt klagomål tänkte jag att jag kanske överdrev och att min berättelse inte var värld att lyftas.

Men en kväll när jag öppnade min Facebook var det två små ord som hela tiden återkom ”Me Too”. Efter de här orden följde oftast en berättelse som beskrev någon form av övergrepp.  Och ingen förminskades, alla berättelser togs på allvar och blev lästa med respekt. Jo, visserligen fanns det en del gubbs som muttrade lite över fredagsölen fast ingen av dem vågade försöka överrösta den starka enade kvinnorösten som ekade över vårat internet.

Även om hela Metoo-rörelsen kändes som en feministisk dröm för mig, hade jag aldrig kunnat tro att vi kvinnor med funktionsnedsättning också skulle få en plats. Det brukar vi nämligen aldrig få gratis utan vi måste alltid kämpa lika mycket om inte mer än andra kvinns. Och kämpade gjorde vi även den här gången, och snart dök #Slutvillkorat upp i vår Facebookgrupp för att vårt berättigade stöd inte ska villkoras av övergrepp från personer som vi är beroende av. Ett par veckor senare satt jag och skrollade igenom Sveriges Radios app för att hitta något intressant att lyssna på. Av en slump råkade jag hitta det senaste avsnittet av kaliber, där just färdtjänstchaufförer som begått sexualbrott mot brukare utan att avskedas, avslöjades. Visserligen skedde det här i Östersund, men känslan av att inte längre vara ensam om det fruktansvärda sveket från den samhällsinstans som ska vara till för oss räckte ända till mitt kök i Stockholm.

Just i det ögonblicket insåg jag, att 2017 på sätt och vis har varit som de flesta andra år. Kvinnor, flickor, medsystrar har återigen blivit tafsade på, fått utstå närgångna frågor och sexistiska kommentarer, blivit misshandlade, och våldtagna. Med den betydande skillnaden att vi har tagit varandras händer och ställt oss upp emot vårt allas förtryck. Vi har hållit varandra om ryggen, vi har lyssnat och tröstat varandra. Men vi har även sparkat skådisar, besvärat bolagschefer, startat debatter, och avsatt politiker. Det kommer vara 2017:s kännetecken för mig, och det är något vi ska vara stolta över.

Annonser