Tävlingsbidrag: Karolina Eugenes ”Avbruten sömn”

Klockan 06.15 en måndag morgon i våras. Jag sov så behagligt i min magiskt mjuka säng. Varför kunde jag bara inte få fortsätta min sömn?

Jag hade precis vänt mig om på vänstersidan, med armen under kudden när min pojkvän plingade på dörren. Jag blev livrädd. Jag hatar ju ringklockor. Särskilt så tidigt på morgonen när min kropp fortfarande lever i förnekelsen om att det är natt.

”Har din syster ringt?” Frågade Jack strax efter ett tyst och hastigt hej.

”Nej, jag har ju alltid mobilen på ”stör-ej” när jag sover.”

Direkt efter jag hade svalt orden, började mitt hjärta klappa fortare. Varför i hela världen skulle min syster ringa Jack såhär dags? Min mage krympte ihop.

”Vera ringde och frågade om jag var hos dig. Hon behövde prata med dig och när ingen av oss fick tag i dig sprang jag över hit. Hon sa att det var viktigt. Du får ringa tillbaka till henne.”

Utan den minsta tvekan letade jag upp numret bland mina kontakter och tryckte med ett darrande pekfinger på ”ring”.

”Hej. Varför svarar du inte? Jag har ringt flera gånger.” sa hon förvånat. Jag hörde hur hon försökte kväva gråten i halsen men jag kunde ändå känna den tränga igenom luren, rakt in i min trumhinna.

”Jag sover, klockan är 06.25. Vad händer?”

”Pappa fick hjärtattack. Han ligger inlagd på sjukhus.”

Utan att ens ha hört klart meningen brast jag ut i gråt. Hade jag haft ett glas i handen hade jag oundvikligt tappat det rätt ner i golvet. Jag började skaka. Mitt hjärta slog i orimlig takt och mina lungor började hyperventilera.

”Vad menar du? Är du allvarlig?” strax efter jag lät orden komma ur min mun slog insikten mig som ett slag i magen. Min pappa låg på sjukhus efter en hjärtattack. Frågorna stod på rad på min tunga, redo att nå min syster på andra sidan luren.

”Vad hände? När? Hur? Vad händer nu?”

”Han hade strålande smärta i armen på vägen till jobbet, men ignorerade den. Efter att det blev värre och värre googlade han smärtorna och bockade av alla tecken på hjärtattack. Helt själv. Han kom ut till kollegorna och sa att de skulle ringa 112 omedelbart.” sa hon sammanfattat. ”Jag ringer dig senare och uppdaterar.”

”Okej. Vi hörs senare.” var det enda jag kunde få fram när jag försökte hämta andan samtidigt som jag slickade bort sältan från tårarna på mina läppar.

Tankarna slog volter i mitt huvud. Mitt hjärta skrek inifrån bröstkorgen. Vadå googlade symptom?! Sån jävla macho man, tänkte jag. Vägrar alltid inse att något skulle kunna vara fel, att något skulle kunna göra honom svag. Måste alltid vänta in i det sista för att lyssna på kroppen. Helvete.

Jag var så ledsen att jag blev arg. Jag var inte arg på pappa. Jag var arg på mig själv. Jag var arg för att jag inte kunde sätta mig i bilen till sjukhuset och krama om honom. Jag var arg för det enda jag ville var att tala om för honom att jag är ledsen att jag inte varit och hälsat på så mycket som jag önskat. Tala om för honom att jag är så otroligt glad att jag har honom. Tala om för honom att det enda jag önskade var att han skulle bli frisk. Men jag kunde inte. För just i den stunden låg han mitt i alla undersökningar och kördes fram och tillbaka mellan läkare. Det enda jag kunde göra var att vänta på ett nytt samtal från min syster.

Jack tryckte mig mot sitt bröst och sa att han önskade han kunde göra något.

”Bara håll om mig.” sa jag och kröp in i hans famn. Jag la mig i sängen igen. Kände mig så otroligt hjälplös.

Jag lade huvudet på kudden och kröp ihop i fosterställning med knäna upptryckta hårt mot bröstet. Jag blundade i hopp om att försöka sova bort den senaste halvtimmen. Låtsades som att det skulle vara som raderat när jag vaknade igen. Varför kunde jag bara inte få fortsätta min jävla sömn?

Jag hälsade på pappa på sjukhuset senare samma dag. Tack och lov blev han bättre och fick åka hem efter några dagar. Men trots att pappa idag är frisk och lever som vanligt ett halvår senare, kommer den dagen för alltid spegla året som varit. Det var som om denna händelse satte mantran för mitt år där flera familjemedlemmar, vänners familj eller andra personer i min omgivning har gått bort eller drabbats av sjukdom. Jag är så obeskrivligt glad att snart få dra ett fett, svart streck efter året som gått och lämna nyckelorden hjälplöshet, rädsla, frustration, sorg och uppgivenhet i 2017.

Annonser