Vinnaren av decembers skrivartävling: Andreas Lindblad ”Vardagsvackert”

Det är mitt på dagen och gatlamporna har tänts. Det är arton dagar kvar till jul och ännu ett år har gått. Regionsbussen är på väg ut från den större staden genom en begynnande rusningstrafik.

Från min ordinarie plats så långt bak det går ser jag hur trötta människor lutar sina huvuden bakåt och somnar. Har de tur kan de få någon timme sömn innan barn skall hämtas och middagar lagas.

En man snarkar ljudligt medan en kvinna försöker hinna med de sista jobbmajlen på laptoppen i sitt knä. Några yngre tonåringar fnittrar hysteriskt över saker bara denna målgrupp kan finna roliga. I mörkret pratar någon i telefon med en förmodad särbo på typiskt ”Du är finast, nä du är finast”-maner. Bussens invånare är ett rullande gränssnitt av det land vi lever i.

Vädret är precis så grått, mörkt och ruggigt som jag vill ha det. Allting är blygrått över de askfärgade träden. Diset hänger som en filt över åkrarna. Trafiken flyter på i lugn mak övervakad av rådjur och annat vilt ute på åkrarna. Julen skulle kunna stå som ohotad vinnare även i år i omröstningen om klichéernas förlovade högtid.

Det är som en julsång där allt är lugnt och stilla i varje gård. Men det är ett bedrägligt lugn på ytan. Jag vet inte om det är en sak man tänker varje år när man ser tillbaka på det gångna året. Men i år verkar det varit ett ”silly season”-år där kanske inte allting men väldigt många saker ställts fullständigt på ända.

Veckornas nyhetsrapportering har fyllts med en kvittrande president, naturkatastrofer, kärnvapenhot, tystnadskultur samt en välbehövlig kvinnlig revolt samt myndigheter som jagar handikappade som om de vore myglande samhällsfiender. Det känns inte som jag i år slentrianmässigt muttrar över vart året tagit vägen, att det var bättre förr och att världen är upp och ned. Det är mer än vanligt.

Det har alltid varit provocerande för många när jag säger att sydsvenskt vinterväder är något av det bästa jag vet. Jag skulle nog säga att det är nu vi kan få perspektiv på en hel del saker i tillvaron.

De färger och lukter som finns sticker ut desto mer i allt det grå och blir vackrare, de gnistrar och drar blickarna till sig. Julbelysningen i stadskärnorna. Det iögonfallande klistermärket i bakrutan på en stationsvagn som kör om bussen och vulgärt deklarerar vad sura människor kan göra med sitt humör och som för en gång skull får mig att skrocka.

Parkarbetarnas gula jackor lyser som fyrar även i fullt dagsljus. De röda och gröna kulorna i granen inne i en shoppinggalleria. Lukten av glögg och mat från en restaurang, till och med en äldre kvinnas alldeles för stora dos parfym får mig att le.

När jag ser tillbaka över det gångna året längst bak i bussen på väg hem inser jag att samma saker gäller den resterande världen i sin helhet. Ja, mycket är konstigt och det är inte som förr. Världen fylls av mer och mer ondska och mörker.

Men det är mot denna fond de goda handlingarna sticker ut. Frälsningsarmén står och sjunger på en gågata. En kvinna som sätter ned en kasse mat vid en tiggare. Någon som släpper före en medmänniska i en affärs kö för att personen bara har en vara trots att kön ringlar sig långt in i affären och alla bara vill hem.

Hur stora eller små dessa goda, osjälviska handlingar än är så kommer de aldrig att bli kliché för mig när jag ser dem med mörkret i samhället som bakgrund. Det är dessa handlingar som vaccinerar mig och gör mitt annars överhängande svårmod lättare att bära.

Annonser