Veckans gästkrönikör: Monika Chanovian ”På jakt efter huvudrätter”

Det sägs att barnbarnen är livets efterrätt. Vad det gäller undertecknad har jag hittills blivit belönad med en efterrätt. Däremot har livet belönat mig med fyra huvudrätter. Då borde jag vara nöjd och belåten kan det tyckas. Ja, om det nu vore fullt så enkelt.

Precis som föräldrar har krav på sina barn har även barn krav på föräldrar. Detta tycks gälla i hög grad när föräldrarna blir äldre. Har vi passerat femtio eller mer ska vi rätta mun efter matsäcken. Med andra ord ska vi leva det liv som barnen förväntar sig.

Vad förväntar sig då barnen? Det kan nog vara olika från familj till familj. En sak är dock säker. Du får inte sticka ut. Inte på något sätt. Som mormor eller farmor ska du hålla dig hemma. Inte ge dig ut på äventyr. Absolut inte hitta en ny man när du närmar dig sextio. Om det nu skulle vara nödvändigt bör det vara en snäll farbror. Helst med nordiskt ursprung. Inte en yngre man från mer exotiska trakter av världen. Så ser förväntningarna ut på oss kvinnor när vi blir äldre. Är det inte dags att förändra det?

Alltså sticker jag ut så det slår gnistor om det. Enligt vissa i min omgivning är det ett tecken på att jag inte följer strömmen. Jag går min egen väg. En av mina kollegor kallar mig för normbrytare. I positiv anda vill säga. Andra kallar mig äventyrlig.   Själv tycker jag att jag är rätt normal. Det är så här jag vill leva mitt liv. Det är väl ändå en mänsklig rättighet att få vara glad och nöjd över livet. Att kunna se möjligheterna trots att jag passerat medelåldern och närmar mig pensionsåldern. Det är väl ett friskhetstecken om något? Att vilja leva.

Det är oerhört glädjande att så många vill mig att jag ska leva ett innehållsrikt liv. Varför vill då inte vissa av mina huvudrätter det? Det borde väl vara något positivt att deras förrätt mår bra och njuter de sista ljuva åren. Tydligen inte. Själv har jag aldrig lagt mig i vem de valt till partner. Jag har respekterat deras val. Jag har åtminstone gjort klart för en av mina huvudrätter att det inte är fult att vara passionerad. Det där med att följa sitt hjärta klargjorde jag väldigt tydligt när det begav sig.  Till vilken nytta kan jag tycka flera år senare.

Vad tjänar det till att vara långsint? Det kan jag då rakt inte förstå. Det är definitivt inte något jag eftersträvar. Det klär då rakt inte mig. Som jag ser det, behöver de inte älska allt jag gör. De kan dock kosta på sig att respektera de val jag gör. Det är ju inte så att vi blir livegna med automatik bara för att vi blir äldre. Har jag råkat ut för någon typ av åldersdiskriminering?  Får inte jag precis som de unga ha rätten att bli kär. Leva livet och må bra. Jag har sagt det förr. Jag säger det igen. Min tid är nu. Den här förrätten vill njuta av livets goda.

Min förhoppning är några av mina huvudrätter ska vakna till sans. Göra skäl för namnet. Huvudrätten ska väl balansera både förrätten och efterrätten?  Det tror jag och det är just det jag hoppas på 2018.

Annonser