Veckans gästkrönikör: Miriam Karlsson ”Vi som är tillräckligt mycket värda”

Det plingar till i telefonen. Ett meddelande på facebook från en vän. ”S har fått avslag”. Mitt hjärta faller som en sten till marken. Han har fått avslag på uppehållstillstånd. Igen. För tredje gången.

Jag tänker inte skriva hans namn eftersom han inte vet att jag vet, han har ju skärmat av sig från verkligheten och det går inte riktigt få kontakt med honom. Det spelar ingen roll egentligen vem han är för hans berättelse liknar så många andras. S går första året på gymnasiet, teknikprogrammet har jag för mig, efter två år i Sverige. Alltså, på två år har han kompletterat sina kunskaper och lärt sig svenska språket och lyckats få betyg i de flesta ämnena, teoretiska som praktiska, utifrån samma kriterier som alla andra i den svenska skolan. Bright kid helt enkelt och jag är så imponerad av honom.

Nu har han fått avslag på sin asylansökan och två överklagan, trots att migrationsverket håller med om hans ålder, 17 år, vilket annars kan vara en anledning till avslag. Likt många av de som flydde för sina liv under 2015 så är han afghan men har levt som flykting i Iran. Han har alltså aldrig bott i Afghanistan. Många av de som har kommit hit är dessutom hazarer vilket kan vara en tillräcklig anledning för att bli dödad. Men nu ska han skickas ”hem” till Afghanistan.

Jag känner flera killar (majoriteten är killar men finns många tjejer också), allt från 11 år, som har fått bo med en svensk familj, fått svenska syskon och är som ett barn likt alla andra i familjen. Vissa har antingen tappat bort sin biologiska familj eller fått se dem dödas men de har vågat släppa in en ny. Som vi nu splittrar. Låt mig poängtera att det handlar om barn. Juridiskt, fysiskt och psykologiskt klassade som barn.

Jag vill egentligen rada upp allt som är skevt med detta och allt vi tar ifrån dem men det skulle ta evigheter. Alla får inte ens gå i skolan där. Det är krig och torka. Sveriges regeringen uttrycker att det råder omfattande brister i respekten för mänskliga rättigheter och skriver på sin hemsida att Afghanistan uppvisar ”bland de lägsta humanitära indikatorerna i världen”. Livet är så mycket bättre här med så mycket mer möjligheter, men de får bara vara här på nåder. Tills migrationsverket ändrar sig, eller under de två år av processer när de inte vet, innan de får avslag. Om man är en lyckligt lottad och får stanna, får temporärt uppehållstillstånd, har vi som land även kommunicerat tydligt ”slappna inte av, du sitter aldrig riktigt säker för du kommer få söka snart igen”.

Mitt hjärta blöder för S och alla de som sitter i samma situation. Hur kan vi göra detta? Är Sverige verkligen inte mer humant än såhär? Jag vill förändra, göra något, men istället står jag handfallen inför migrationsverkets beslut att förstöra deras liv. Skammen är stor över att ha varit med att skapa ett samhälle som har så skeva värderingar att alla människors liv inte är lika mycket värda. Jag försöker förstå hur Sverige tänker. Det går inte. Kanske kan jag inte se klart eftersom min blick är färgad av de sorgsna ögonen hos de som fått avslag, ångesten, rädslan, sömnsvårigheterna och desperationen.

Så låt mig bara gråta en stund i all min maktlöshet och försöka tömma ut lite av all frustration och sorg jag bär på, för det gör ont även för oss som blir kvar på svensk mark. Vi som, enligt Sverige, är tillräckligt mycket värda.

Annonser