Andraplats i januaris skrivartävling: Annah Oj ”Min sämsta vän”

Jag har en sämsta vän. Den här vännen tycker främst om mig när jag är användbar. När jag är produktiv och åstadkommer något, då kan jag få en klapp på axeln och tillåtas avkoppling, eller ”lata mig” som hon säger, min sämsta vän.

Hon säger också att hon är min närmaste vän. Det är sant. Ingen känner mig så bra som hon och ingen försvarar min ståndpunkt lika passionerat som hon. Samtidigt. Ingen är lika hård, lika dömande, lika ursinneslös i sin, vad hon kallar, ”ärlighet”. Men så är hon ju också min sämsta vän, så jag kan väl inte förvänta mig annat.

”Skulle inte du beställa sallad?”, sa hon syrligt härom kvällen. Vi satt på en fransk bistro. ”Jo…” svarade jag lite dröjande och tittande hungrigt på hamburgaren av högrev och de krispigt friterade pommes fritesen servitören ställde framför mig. ”Det var ju det där nyårslöftet”, sa hon surt. Jag åt upp allt. Efter två glas rött blev även hon mer vänligt inställd och sneglade åt dessertmenyn.

Aristoteles lär ha sagt att det som särskiljer sann vänskap från andra vänskaper, är att den sanna varar, består över tid. Andra vänskaper är flyktiga och existerar enbart för nyttans eller nöjets skull. Sådana vänskaper har jag haft (med betoning på haft). Det har funnits vänner att festa med, vänner att ligga med, vänner att studera med, vänner att jobba med, vänner att vara mammaledig med. Den yttre omständigheten har format vänskapen, inget fel i det, vi har haft kul och när den yttre omständigheten försvunnit har vänskapen gjort detsamma. Inget fel i det heller. Livsperioder, och människorna där i, kommer och går. Men det finns undantag. Min äldsta vän har jag känt sedan jag var 6 år gammal. Det är 26 år sedan. Men så var det ju den här sämsta vännen jag har. Hon har funnits vid min sida så länge jag kan minnas och hon säger att hon stannar hos mig tills döden skiljer oss åt. Kanske till och med efter det.

Det finns stunder, då hon viskar ömma ord i mitt inre när jag behöver höra dem, men mest är hon faktiskt ganska arg och missnöjd med mig. Ingen säger så elaka saker till mig som hon. Sann vänskap borde se förbi mina tillkortakommanden och brister. Det vore vara tvärtom. Det borde vara just mina tillkortakommanden och mina brister som min närmaste vän tycker om mig för. Nu tycker ni kanske att jag har en riktigt sopig vän och undrar varför jag är vän med henne? Jo, det ska jag tala om för er, kanske är det så att du själv har en riktigt sopig vän som också råkar vara den som står dig närmast. För den sopiga vännen jag talar om – det är jag själv.

”Vad fin du är!” säger jag till min dotter och menar det i hela mitt väsen. Hennes ljusa hår faller mjukt om ansiktet, klänningen glittrar. ”Jaaa”, svarar hon med en djupt rotad självklarhet i rösten och med ett skimmer i hennes ögon. Ett barns leende som smittar och jag myser emot henne, vill komma henne nära och suga åt mig av hennes skimmer. Ett skimmer och en självklarhet jag förutsätter att jag också föddes med. Vart tog det vägen? ”Du är fin”, kan maken säga. ”Nä, den här gamla klänningen… ser jag inte bred ut om höfterna i den?” svarar jag och springer genast till en spegel för att kontrollera, vrider på kroppen och granskar kritiskt för breda höfter. ”Bäst du byter kläder”, säger min närmaste och sämsta vän, ”makens svar kan du ju inte lita på, han måste ju säga så”. Men frågan är om jag kan lita på mitt eget svar där i spegeln?

Efter snart 33 år är det på tiden att min sämsta vän blir min bästa vän. Det är på tiden att tycka om mig själv i motgång och tillåta mig att vara jag, med brister och tillkortakommanden, precis som jag är, breda höfter eller inte. Det är dags att vi sluter fred och blir sanna vänner, om inte annat för att testa Aristoteles teori och dels för att orka med varandra till livets sista andetag, kanske till och med längre än så.

Annonser