Tävlingsbidrag: Yrja Bly ”Januarisol och brevlådor”

Vänskap är som solen i januari. Den strålar trots kyla, regn och svårmod. För mig förknippas vänskap med ett snart förlegat sätt att umgås. Jag tänker på vykort med allahanda motiv, alltifrån hundar, katter och kyrkor till skojfriska citat. Jag tänker på långa brev till väninnan i Danmark. Ser henne framför mig där hon brygger en kanna med te, hur hon drar ut favoritstolen och slår sig ned för att avnjuta mitt sjutton sidor utförliga brev.

Vänskap är också minnen. Som minnet av att jag missade Cornelis Vreeswijks begravning på TV för att få tid till att skriva ett antal vänliga kort till arbetskamrater så de inte skulle glömma mig under min semester hemma hos mor i Småland. De hade inte glömt mig och dessutom tackade flera av dem, en efter en i varandras närvaro, för sitt kort och det hela blev till slut en smula pinsamt.
Det hände för mer än trettio år sedan och då var frimärken, glada dekaler, fina klistermärken, brevpapper av olika kvalitet och en skön penna i handen en viktig del av mitt liv. En ordentlig stol, ett bra bord och god belysning var också av vikt. Och då kunde ingenting gå fel kan det tyckas. Jodå, visst inträffade det missöden. Som den gången jag i tankspriddhet skrev mitt eget postnummer på vykortet istället för mors. Hon fick kortet med tiden men då hade vi talat med varandra via telefonledningen ett antal gånger.
Till mig kom ett vykort, med mitt namn helt riktigt men adressen var skriven sålunda ”Gula husen Gottsunda Uppsala”. Vid ett sådant tillfälle är det bra att vara gudabenådad med ovanliga för och efternamn. Hälsningen kom alltså fram och
vänskapen höll.

Hur går det numera med mina vänskapsband? Korta sms. Knapphändiga meddelanden på Messenger. För all del, mina budskap i telefonens kontaktlista kan vara nog så långa. Dessutom, att skicka roliga, sorgliga, mysiga och talande dekaler är riktigt underhållande. Både för mig som sänder och för den som tar emot. Dock, se upp. Så kallade virus sprids snabbt som en löpeld så klicka inte på allt som kommer upp på telefonskärmen. På brevlådetiden var det andra virus som var problemet men aldrig att en förkylning kunde bli så svår att inte orken räckte till att vandra iväg med den skrivna brevskörden till en gul låda.
Och så var det den tidens telefon. Inte någon mobil men kanske en svart eller en grå stationär apparat, ägd av televerket. Med sifferskiva och lur. Luren gick bra att klämma in mellan örat och axeln. Inte särskilt bekvämt men vad gjorde det när hemligheter och banaliteter avverkades. Det blev många timmar med luren i handen eller mot axeln och telefonen följde med runt i hemmet tack vare en förlängningsdosa med extra lång sladd. Både strykningen av den rena tvätten och mellanmålet ordnades utan problem och samtalen flödade vidare. Nåja, det där med strykningen är jag inte riktigt säker på. Det låter farligt varmt.

Jag bor inte längre kvar där jag en gång i tiden träffade mina bästa vänner i livet. Faktum är att ingen av oss bor kvar i den fortfarande så beryktade delen av Uppsala. Och kontakten mellan oss är sporadisk, genom facebook för några och inte alls med andra. Och mitt eget avvikande från Uppsala har inte underlättat en djupare kontakt.
Facebook och andra sociala media ger en vision som är sporadisk och summarisk. En idealbild att vännerna är många och att vänskapen är hygglig. Kontaktnätet kan vara stort och det går snabbt att sända ut budskap men hur många människor nås av mina meddelanden. Vilka har läst och vad har de förstått. Det är lätt att trycka tummen upp för andras inlägg och det känns bra att få gillande för sitt eget men hur djupt har mitt inlägg gått in i de som läst. Kanske var det bara en flyktig iakttagelse av mina ord och tummen upp för att i nästa sekund glömmas bort.
Ett brev kan också glömmas bort. Kanske inte ens sprättas upp. Tystnaden av ett icke svarsbrev. Kom brevet någonsin fram. Vart tog mina ord vägen? Kanske hamnade mina tankar, känslor och hemligheter i orätta händer. Det finns ingen säkerhet med någonting. Inte ens i en direktkontakt, öga mot öga. Dock, ansikte mot ansikte är chanserna klart överlägsna att få förståelsen att bli maximal. Känslan i rummet, ljudet av rösterna, gesterna, dofterna, hudens skiftningar. Det är svårt att misstolka.
Verkliga möten i verkliga livet. Att få krama om varandra, känna värmen, få bjuda på något gott att äta. Många timmars samvaro. Känns det bra, då är det bra! Är vännen sann känns flera års tystnad som en givande period, inte som en avgrund.
Skicka kärlek via atmosfären. Skicka vänskap via luften. Rakt ut i rymden. Rakt ut i tomheten. Jag hör inte rösten. Jag saknar klangen och jag har aldrig installerat Skype. Ett brev, med ett lagligt dyrt frimärke på kuvertet tillsammans med en vackert ritad eller påklistrad bild. Ett kuvert som kan öppnas när som helst och skrivna ord som kan läsas om och om igen. Ett vykort kan få en grå dag bli skimrande som januarisolen. Och i den lysande solen blir jag mer och mer inspirerad att sätta mig vid mitt skrivbord och ta fram lådan med vykort och brevpapper.

Telefonen däremot får vara fri från samtal även i fortsättningen. Det roar mig inte längre att tala i timmar. Inte ens i några minuter och telefonen är varken grå eller svart och definitivt inte röd. Det är en guldfärgad mobil som jag sällan talar i men telefonen har mina vänner noterade och det är hög tid att åter knyta an vänskapsbanden.
Med vykort, med brevpapper och frimärket får kosta vad det vill. Nya tider med gamla vanor är här, förhoppningsvis för att stanna. Jag skriver redan i dag och hoppas att vännen som får försändelsen om några dagar, kanske redan i morgon, kommer att bli glad.

Annonser