Vinnaren av januaris skrivartävling: Henrik Bahari ”Från din vän på Venus”

Hur skulle två vänner – en på Jorden och en på Venus – bäst hålla kontakt och bevara sin vänskap? Det naturliga svaret är internet, vår tids informationsteknologi. Vi är så avancerade nu att vi skulle kunna kommunicera från en planet till en annan snabbare än det tar att rosta ett bröd. Digitala textmeddelanden är viktlösa, snabba som elstötar, och förutom för internets månadsavgift är de kostnadsfria. Skulle detta då rädda en vänskap mellan Jorden och Venus från att svalna i det kalla, gapande avståndet?
Min vän bor inte på Venus, utan i ett fjärran land på Jorden. Vi träffades på en språkskola i Sevilla, och vår vänskap växte fram naturligt. Man hängde på lunchen efter lektionerna. Man besökte tapasbarer på kvällen. Lorenzo studerade rättsfilosofi, vilket intresserade även mig. Vi tänkte i samma våglängder och det var lätt att samtala. Men vår vänskap kom att få sin utveckling avbruten efter bara tre veckor, och det handlade sen om att bevara det band vi byggt. För vilken vänskap kan väl växa på avstånd?
Hundratals mil må skilja oss åt, men ändå vill man bevara en god vänskap. De utgör en viktig pusselbit i livets berättelse. Och det var på en minnesrik plats som jag tog farväl av Lorenzo. Om livet är en katedral, så kallas en av dess bärande pelare ”Vänskap”. Och det var i skuggan av katedralen i Sevilla som vi tog farväl. Efter tre veckor på språkskolan var min tid slut och jag skulle hem till Sverige. Men skulle vänskapen också ta slut? Liksom pelare av sten och murbruk, behöver vänskap också skötas om, underhållas och ibland repareras. Vi sade att vi skulle hålla kontakten.
Det blev några meddelanden då och då. För att hålla kontakt utnyttjade vi den moderna världens underverk – från textmeddelanden till epost. Ibland berättade man något roligt, ibland frågade man hur det stod till. Men snart uppenbarades en sak: vår vänskap hade fått dess utveckling strypt av min hemresa, och hade blivit småväxt som ett bonsaiträd i dess snäva kruka. Vår kommunikation blev plattare. Vänskapen svalnade av det långa avståndet. Minnena från Sevilla började likna en berättelse, om något som börjat lovande men sen tappade bränsle.
Jag funderade över hur man bäst bevarade utländsk vänskap. Med dagens teknologi borde detta vara enkelt, om man så bodde på olika planeter. Det är ju lättare än någonsin att hålla kontakt. Vi är nåbara dygnet runt, snabbt och gratis. Men kanske är det inte bara en fråga om att hålla kontakt, utan om hur man håller kontakt. Vi hade redan använt oss av digitala textmeddelanden, och ändå hade vår kommunikation blivit platt och tråkig.
Jag började tänka på hur det var förr i tiden, när människor bevarade vänskap över avstånd som tog flera dagars resa med häst. Historien ledde mig till en idé som kändes hopplöst ålderdomlig och rent av galen. Men ju mer jag tänkte på det, desto rättare kändes det. Idén var klassisk men samtidigt radikal, tidlös men samtidigt otidsenlig. Idén var att växla brev, som i fysiska, handskrivna papper.
Jag hade aldrig tidigare skrivit brev till någon och var inte ens säker på hur man gjorde. Detta var inte ett vykort där man hälsade, skrev kort om en sevärdhet och postade utan returadress. Detta var ett helt papper med handskriven text, där jag berättade om mitt liv, frågade om hans och avslutade med namn och datum. Jag kände mig sårbar. Vem gjorde ens sånt här, förutom i kostymdraman och historieböcker? Om det fungerat i århundraden, tänkte jag, då lär det också fungera för mig. Jag postade mitt brev och väntade.
Förvånande nog så gillade Lorenzo idén. Det tog en månad för den italienska posten att leverera hans svar, men den långa väntan ökade bara ordens vikt. Han skrev i brevet hur han kände sig ”ärligare och öppnare i ett brev än i mobilen”. Ingen av oss hade fått brev av en vän tidigare, och det betydde mycket för oss båda. Vi delade våra tankar om semiotik, filosofin bakom tecknens betydelse. Vi skrev ingående om vår situation i livet. Plötsligt hade vi lika djupa samtal som vi haft i Sevilla. Den känslomässiga tilliten ökade. Bandet höll på att värmas upp igen. Vänskapen höll på att växa, trots vårt avstånd, något jag tidigare betraktat som omöjligt.
Förr hade jag slängt mig i soffan och knappat iväg några textrader med mobilen. Det var lätt och kravlöst, och inget bevis på att jag värdesatte vänskapen mer än så. När jag nu kommunicerade med Lorenzo, satte jag mig ner vid skrivbordet, penna i hand, för att skriva ett personligt, uttänkt brev som skulle existera in i framtiden och bli en del av vår historia. När jag skrev upplevde jag en koncentration och en närvaro som den digitala kommunikationen aldrig försatte mig i. Texten blev djupare och öppnare, innehållet konkretare. Och allt från att skriva, kuvertera och gå till posten för att betala frakt, visade på hur man faktiskt värdesatte ens vänskap. De handskrivna raderna förmedlade dessutom metainformation som de standardiserade, digitala typsnitten helt saknade. Hur räta, fina eller fula bokstäverna är, hur hårt man skriver med pennan, allt detta kan betona glädje eller sorg, stress eller noggrannhet, som i ett pennans kroppsspråk. Det var ett rikare, om än långsammare sätt att kommunicera.
Digital kommunikation är det första vi använder när vi separeras av rymd och land. Men ett äkta handskrivet brev kan erbjuda ett djupare, mer personligt sätt att kommunicera, där budskapet förs fram desto kraftigare och där brevet, som bär på meddelandet, består genom årens gång. För att återgå till frågan om den interplanetariska vänskapen: hur skulle två vänner – en på Jorden och en på Venus – bäst hålla kontakt och bevara sin vänskap? Av egen erfarenhet kan jag rekommendera en brevväxling med bläck och papper, om en postgång nu upprättas mellan planeterna. En god vänskap behöver organisk, levande mylla för att växa och bära upp sin hörna av livets katedral.
Annonser