Veckans gästkrönikör: Annah Oj ”Det vackra och det fula”

Under bilresan in till jobbet och förskolan på morgonen betraktar jag det bleka och blygsamma gryningsljuset. En februarisol som är på vägen upp målar himlen och dess moln i rosa, cerise och brandgula nyanser. Ett fantastiskt skådespel solen penseldrag bjuder på. En perfekt stund att öva på medveten närvaro, tänker jag och stänger av alla tankar på den kommande arbetsdagens innehåll och min att-göra-lista. Vi svänger in på parkering till förskolan. Vid hyreshusen intill, och där soptunnorna har sin plats, står en utländsk kvinna med tunn sjalett, eller huckle, på huvudet. Det är elva minusgrader ute. Nedanför henne står flera av hennes plastkassar. Hon sträcker sig upp och ner i soptunnorna. När vi långsamt kör förbi är det som om jag och kvinnan får ögonkontakt för ett par sekunder. Kvinnan stannar till och hejdar sig med armen som är på ner i en soptunna.

Jag lämnar mitt barn på förskolan och promenerar förbi kvinnan vid soporna. Jag manar mig själv att inte stirra, hennes skam och förödmjukelse är total ändå, men ändå slänger jag ett öga på henne. Jag fortsatter bort till min arbetsplats med henne i mina tankar.

Letade kvinnan efter mat? Själv försöker jag just nu gå ner fem trivselkilon (som inte alls är särskilt trivsamma) i vikt. Förresten inte bara ”just nu”, det tycks vara mig ett ständigt och livslångt projekt. Jag skäms. Människor svälter fortfarande i världen, medan jag försöker att inte överäta.

Vilka skyldigheter medför mina förmåner gentemot de som är mindre lyckligt lottade? Alla pratar om sina rättigheter, men tenderar att glömma sina skyldigheter.

Letade kvinnan efter burkar och flaskor att panta? Jag tänker mig det och skäms över att jag ibland klagar på min egen ekonomi. Även om jag inte är miljonär och inte kan köpa vad jag vill eller resa som jag vill, är jag ändå rik. Jag må vara belånad upp över öronen som min generation blir, i och med den dyra bostadsmarknaden. Mina föräldrar har betalat av sitt huslån de tog på 80-talet. Jag kommer aldrig betala av mitt. Ändå är jag rik. Ett rikt lik handlar om så mycket mer än bara pengar och det materiella. Jag tänker på att jag är trygg, frisk och har fina kärleks- och vänskapsrelationer, ett liv rikt på innehåll. Fast när jag såg kvinnan i morse går det inte att undvika att pengar är viktigt, särskilt när inte ens de basala behoven är tillgodosedda. Jag får dåligt samvete över att jag har det så bra, när andra har det så dåligt. Varför fick jag turen att födas här med de förutsättningar som svensk arbetarklass innebär och sedan, som vuxen, tillhöra den vita medelklassen? Vilka skyldigheter medför mina förmåner gentemot de som är mindre lyckligt lottade? Alla pratar om sina rättigheter, men tenderar att glömma sina skyldigheter. Vilka är mina?

Jag läste en tidningsartikel nyligen om rumäner som tvingats tigga under dödshot ute i kylan under minst tio timmar om dagen utan mat. De var lovade jobb och husrum, men användes som slavar under fruktansvärda förhållanden. De övervakades och misshandlades och fick lämna ifrån sig de pengar som givits dem. Drygt en miljon fick människohandlaren ihop.

Framme på jobbet sätter jag mig inne på ett varmt kontor och slår på datorn. Jag dricker en rykande het kopp kaffe och värmer mina händer om muggen. Jag har en ”sten” på jobbet med texten: ”allt är bra, livet är gott, här & nu”. Jag håller ofta i den för att påminna mig om att vara i nuet och känna tacksamhet över att texten ofta är sann för mig. Just nu känns texten glättig och jag tvivlar på att kvinnan vid soporna skulle hålla med stenen.

När jag på lunchen gör ett ärende på Ica sitter det en tiggarkvinna utanför och säger hej. Det är fortfarande minusgrader ute. Jag hejar och ger henne en tjuga när jag går ut från affären. Jag väljer ändå att tro texten på hennes skylt. Att hon faktiskt har tre små barn kvar i sitt hemland. Jag väljer att vara medmänniska. Det är min skyldighet.

Om man stannar upp och verkligen ser efter, ser man både det vackra och det fula runt omkring. (…) Jag tror vi tenderar att missa och blunda för båda delarna.

Bilden av kvinnan ute vid soporna, i elva minusgrader, följer med mig hela dagen. Det kramar och kniper i bröstkorgen, jag känner för att gråta. Om man stannar upp och verkligen ser efter, ser man både det vackra och det fula runt omkring. Det vackra och anspråkslösa i ett rosa gryningsljus. Det fula i att människor rotar i sopor och utnyttjas i människohandel. Jag tror vi tenderar att missa och blunda för båda delarna. Samtidigt som det finns tillgängligt, mitt framför näsan på oss, om vi bara stannar upp och faktiskt ser.

Annonser