Andraplats i februaris skrivartävling: Annah Oj ”Min svagaste muskel”

Jag står nedanför skidbacken och blickar upp. En blek vintersol tittar blygt ner på mig. Hjärtat hamrar i bröstkorgen och signalerar fara, medan den stilla luften som omger mig ligger på minus 11 grader. Snödjupet, som omger landskapet, ligger på 157 centimeter. Jag kramar stavarna och sneglar mot liften. ”Ska vi ta den backen? Den är blå”, undrar maken och pekar med staven. Jag tittar i riktning som staven pekar. Backen stupar likt en klippavsats. ”Blå? Du menar svart?” Maken svarar med en huvudskakning. ”Mörkblå i alla fall”, säger jag och skakar på huvudet. Jag ser ner på mina gröna pjäxor. Sitter de inte lite väl hårt? ”Jag har ont i fötterna”, säger jag. Maken gör sig reda att bestiga en svart backe och sätter av. Jag sneglar lite åt den gröna barnbacken. ”Senare kanske”, mumlar jag till den. Behöver jag nämna att jag inte är någon skidåkare eller särskilt äventyrlig av mig?

Jag är noga med att träna bicepscurls, dips och armhävningar, men mod är min svagaste muskel.

”Mod är en muskel som växer när jag utmanar mina rädslor”, var det någon som sa. Jag är noga med att träna bicepscurls, dips och armhävningar, men mod är min svagaste muskel.

Några dagar senare sitter jag i stugan och gäspar framför På spåret. Tåget kör genom München och en följdfråga handlar om den tyska motståndsrörelsen Vita Rosen under andra världskriget och medlemmarna Hans och Sophie Scholl. De var syskon. Jag vaknar till och lyssnar uppmärksamt. Det var två modiga människor. På riktigt. Med civilkurage. Ideal gick före deras rädslor och gick före deras egen säkerhet. Ideal som kunde kosta dem livet. Ett pris de också betalade.

Jag lyssnar inte längre på programledarna utan sjunker djupare in i mig själv och mina tankar. Jag tänker på syskonens starka övertygelse om frihet och rättvisa. Jag delar deras djupt rotade upprördhet över regimens behandling av judar med flera under förintelsen och jag berörs starkt av det som skildras idag på nyheterna. Flyktingar som fryser ihjäl eller drunknar på deras flykt mot självklara rättigheter. Men jag gör ingenting. Jag är till och med rädd för en skidbacke.

När jag går och lägger mig i en trygg, men en aning för hård våningssäng och lyssnar på min dotters sovande andetag, tänker jag på hur viktiga dessa modiga människor med civilkurage var. Det är tack vare dem jag och min treåriga dotter har det så bra som vi har det.

Hans och Sophie Scholl dömdes till döden och giljotinerades samma dag domen föll. Enligt Wikipedia var Hans Scholl sista ord: ”Leve friheten!”

Jag önskar att nyhetsflödet rapporterade mer om modiga människor. Jag tror att deras mod skulle fungera som styrketräning för oss andra.

Finns det i dagens samhälle fler modiga människor med civilkurage, eller färre? Jag önskar att nyhetsflödet rapporterade mer om modiga människor. Jag tror att deras mod skulle fungera som styrketräning för oss andra. Idag är det lätt att se världen som svart och svag, med tanke på människans grymheter mot varandra och mot planeten. Trubbar det negativa nyhetsflödet av oss och urholkar vår medmänsklighet? Vad skulle hända om nyheterna rapporterade mer nyanserat om vad som sker i världen? Om att fattigdomen faktiskt sjunker på sina ställen? Att våldet faktiskt historiskt sett är mindre? Att krig, katastrofer och terrorism också frammanar människans bästa sidor. Jag vill i alla fall tro att det finns fler modiga människor med civilkurage idag. Jag vet att det finns modiga eldsjälar därute som varje dag kämpar för självklara rättigheter såsom jämlikhet mellan kön, rätt till skola, rätt till sjukvård, rätt till att få leva med sina barn i fred.

Mod är min svagaste muskel. Allt modigt agerande sker utanför bekvämlighetszonen. Är det bekvämt, är det inte modigt. Det ska skava och det ska värka. Jag behöver pressa, bända och utvidga min bekvämlighetszon. Om jag inte gör det kommer min värld att krympa. Om jag bara tränar muskeln mer, kanske börjar med skidbacken, kommer muskeln att växa och min värld att breddas och förskönas.

Så står jag där igen nedanför skidbacken och tänker på syskonen Scholl. Jag tar ett bestämt tag om knappliften. Jag spänner låren och koncentrerar mig på balansen medan hjärtat får hamra på bäst det vill. Väl uppe är utsikten slående och fridfull, vacker i sin anspråkslöshet. Skogen bortanför skidanläggning ligger i dvala. Granarna är smyckade i gnistrande snö och tillsammans ser skogen ut att ha andats ut i en stor, gemensam utandning och vilsamt stannat kvar där.

Jag sätter stavarna i backen och skjuter fart. Det är inte snyggt och det går inte fort, men jag tar mig ner. Det blir flera åk, men bara ett fall på ändan. Jag reser mig klumpigt mitt i backen, sätter åter fart och vill skrika ”leve friheten!” Mod behöver inte vara min svagaste muskel längre. Vilken är din svagaste muskel?

Annonser