Tävlingsbidrag: Helena Stenros ”När Mörkret tar över”

Jag har ett problem… Stort, lite pinsamt, kanske något barnsligt problematiskt problem. Jag är mörkrädd. Inte bara vanligt “mörkrädd light” utan “mörkrädd all in”!

Jag tror att jag kan skylla på min otroligt fantasifulla barndomskompis. Har lite vaga minnen av att hon ofta berättade saker som hänt, den ena saken värre än den andra. Nu på äldre och klokare da´r har jag förstått att allt bara var påhitt och fantasi. Men då, som liten oförståndig 8-åring var jag inte lika klok och förståndig. Jag sög i mig allt hon sa som en törstig svamp. På kvällarna innan jag skulle sova tittade jag minst 10 gånger under sängen och i garderoben. Kanske det skulle stå en gast, lieman, spöke, skelett, vålnad eller troll där inne. Med täcket påknölat över ansiktet och med ett litet andningshål för näsan och nederdelen av täcket väl instoppat under fötterna slocknade jag tillslut av ren utmattning. Det var likadant varje kväll.

Med täcket påknölat över ansiktet och med ett litet andningshål för näsan och nederdelen av täcket väl instoppat under fötterna slocknade jag tillslut av ren utmattning. Det var likadant varje kväll.

En händelse jag minns väldigt väl var en höstdag på eftermiddagen efter skolans slut. Vi kanske var i 10 års åldern och just hemkomna från skolan. Denna eftermiddag styrdes stegen hem till min kompis. Direkt efter att vi kommit in och stängt ytterdörren började min kompis se lite konstig ut i ansiktet. Hon som spetsade öronen, precis som om hon hörde något, stannade upp i rörelserna och liksom avvaktade. Bredvid stod jag stel som en pinne, likblek i ansiktet och väntade på att hon skulle förklara sig. Någon förklaring kom inte. Istället tog hon försiktigt av sig skorna och klev in i hallen. Sedan började hon lyssna igen, hon tittade sig runt omkring, lyssnade och försvann tillslut in i köket. Efter bara några få sekunder kom hon utspringandes skrikandes därifrån. Upp för trappan sprang hon och efter kom jag som ett skott, svimfärdig och kallsvettig. Vi låste in oss på toaletten och stannade där i tre timmar. Efter en timmes tristess vågade sig dock min modiga kompis ut i stora rummet för att hämta en kortlek. Men fort sprang hon och inne på toaletten i glipan mellan väggen och dörren stod jag och hoppade och skrek att hon skulle skynda sig. Jag var hysteriskt rädd. För vad vet jag fortfarande inte. Tillslut kom min kompis pappa hem och vi kunde välbehållna men skärrade kliva ut från toaletten och jag kunde springa hem.

Min kompis och jag lyckades skapa många, många fina och glada minnen också. Denna lilla mörkräddsbacill som fastnat i min kropp har jag lärt mig leva med… nästan. På något konstigt sätt dras jag alltid till allt som har med det övernaturliga att göra eller så fastnar jag i en skräckfilm på tv:n eller så finner jag mig själv funderandes på vad jag gör inne på spökhuset på Gröna Lund. Ju mer jag försöker hålla mig ifrån att bli rädd, ju fler ”räddsituationer” hamnar jag i.

Jag minns i min ungdom när vi var ute på krogen och tog nattbussen hem. De gånger det blev att jag hoppade av bussen själv var ångesten gränslös. Runt min busshållplats var det taggbuskar, höga, mörka, otäcka taggbuskar. Jag var livrädd för dem. Eller ja inte för själva taggbuskarna då utan för gubben som satt där inne och prasslade. Vilken gubbe tänker ni. Och ja precis. Vilken gubbe? Vem skulle vilja sitta inne i en taggig buske och prassla mitt i natten? Och varför då liksom? Men där och då var jag inte lika klok som nu. I min skalle var jag 100 % säker på att det satt någon där som bara väntade på att hoppa fram och överfalla mig. Det bara var så.

Ibland får man oväntat användning för saker man lärt sig. De där kvällarna tackade jag alltid min barndomskompis för att hon fått mig att springa snabbt i trappor som barn.

Egentligen vet jag inte vad jag är rädd för. Jag vet att det inte finns några skramlande skelett i garderoben eller troll under sängen. Det är mer känslan av obehag som kryper sig över min kropp när jag går in i ett mörkt rum.

Nu är jag vuxen och önskar att jag kunde säga att jag fått kontroll över mina mörkerräddsbaciller men tyvärr skulle jag nog bli tvungen att ljuga då. Egentligen vet jag inte vad jag är rädd för. Jag vet att det inte finns några skramlande skelett i garderoben eller troll under sängen. Det är mer känslan av obehag som kryper sig över min kropp när jag går in i ett mörkt rum, känslan av panik som stryper tag i min kropp som jag tycker är svår att hantera.

Jag tycker trots allt att jag lyckats bemästra min rädsla med åren, den där paniken blir inte lika stor längre och mörkret känns inte riktigt lika läskigt längre. För några dagar sedan började jag till och med känna mig lite stolt ända tills jag fick syn på ett citat skriven av en okänd. Citatet löd:” Bara för att du är paranoid, betyder inte det att de inte är ute efter dig.”

Jag började genast fundera på vilka de var och vad menade citatsnubben med att skriva inte två gånger i meningen? Meningen fastnade i min hjärna och ju mer jag tänkte på den ju mer makt fick mina mörkerräddsbaciller. Jo jag kände hur de förökade sig i min kropp. De bara vällde fram.

Nu är klockan 22 på kvällen och jag sitter halvskärrad i sängen med täcket uppdraget till hakan och fötterna tryggt inknölade under fötterna. Skelettet i garderoben? Jo då. Jag har redan kollat både garderoben och under sängen. Paranoid? Jag? Inte då. Jag är bara lite lätt mörkrädd.

Annonser