Tävlingsbidrag: Arvid Svenske ”Rädd för själva rädslan”

man hiding his face with the hands on white background

Man vet allt när man är nitton. Jag till exempel skrev en trettio sidor lång berättelse som jag kallade ”Avgrunden”, en skräckhistoria om en småstad och en stor djup grop, och slog fast att det enda som finns att vara rädd för är rädslan själv. Det var hela slutklämmen. Som om jag var den första som kom på tanken. Som om inte Franklin D. Roosevelt nästan åttio år tidigare sagt det i sitt installationstal, ”the only thing we have to fear is fear itself”. Som om det inte redan var en sliten klyscha, förmodligen broderat på många broderitavlor, draperat på många fondväggar, citerat i många samlade citat-böcker. Ja, ni fattar.

Hur hurtig än en KBT-terapeut eller livscoach är, går det inte alltid att upplösa rädslan i intet genom att bara bestämma sig för att inte vara rädd.

Och riktigt så enkelt är det förstås inte med rädslor. Hur hurtig än en KBT-terapeut eller livscoach är, går det inte alltid att upplösa rädslan i intet genom att bara bestämma sig för att inte vara rädd. Mina vänner som är kvinnor kommer till exempel behöva vara lite mer vaksamma när de går på stan sent en kväll än mina vänner som råkar vara män. Där är liksom inte rädslan gripen ur tomma intet. Där finns det fog för en viss rädsla, en viss vaksamhet.

Sen tar ju ångesten, som alla människor bär på mer eller mindre, olika former. Fobier kommer någonstans ifrån, ärvda eller självupplevda, medvetna eller omedvetna. En kvinna från Frankrike hade en fobi för sniglar, till den grad att hon var tvungen att blunda när hon gick över en gräsmatta. Hon hade ärvt den från sin mamma, som skrek till varje gång en snigel dök upp i trädgården. Hon i sin tur hade förstås också fått den någonstans ifrån (kanske från sin mamma). Det finns också mer abstrakta rädslor, det finns också anledning till Jimmie Åkessons, Björn Söders och Kent Ekeroths extrema xenofobi och islamofobi. En av dem är att muslimer i Europa och Nordamerika sedan 2001 (och långt dessförinnan) svartmålats och kopplats ihop med terroristdåd. Debatten har gjort fobin legitim. Då övergår rädslan i ett permanent tillstånd som till och med påverkar samhällsdebatten.

Jag är av den personliga åsikten att om många fler gick i terapi innan de omsatte sin vendetta i politik, maktspel och samhällsdebatt, skulle världen bli en bättre plats.

För den rädslan, den som enligt Franklin D. Roosevelt kallar ”nameless, unreasoning, unjustified terror which paralyzes needed efforts to convert retreat into advance”, den är den rädslan vi ska frukta eller i alla fall vara vaksamma inför. Den rädslan, rädslan inför andra människor och folkgrupper, beror också ofta på något annat. Jag är av den personliga åsikten att om många fler gick i terapi innan de omsatte sin vendetta i politik, maktspel och samhällsdebatt, skulle världen bli en bättre plats. Det kanske låter nittonårsbanalt, men då… är jag väl nittonårsbanal då, lite, fortfarande.

Man vet allt och inget när man är nitton. Det skulle visa sig att jag inte ens börjat förstå mina egna rädslor och vart de kommer ifrån, och vissa saker skulle komma att hända som jag inte hade kunnat tänka mig. Men nittonåringen, som ännu inte haft någon panikattack, beskrev ändå en sådan relativt väl. Lösningen var också en liknande jag skulle föreslå idag: andas, pausa, ta det långsamt och försök sakta att förstå att det inte är världens undergång, att du inte håller på att dö, att det bara är vissa saker, tankar känslor som din kropp och din hjärna inte har förmåga att processa på samma gång. Din kropps vulkanutbrott, som sen kommer att lägga sig. Och mitt i rädslan är det trots allt det man får göra: stanna upp, se på det rationellt, zooma ut. Andas.

Rädslan i sig är inte heller farlig eller något man behöver en exorcist för att få ur kroppen. (…) Tittar man på den, zoomar ut, vrider och vänder på varför tanken och rädslan överhuvudtaget kom, är man på god väg att övervinna den.

Men till det behöver man någon som lyssnar, som tar en på allvar och inte bara avfärdar rädslan som löjlig eller fånig, utan ser den för vad den är. Man kan till och med behöva professionell hjälp. Rädslan i sig är inte heller farlig eller något man behöver en exorcist för att få ur kroppen, utan den är ett resultat av de tankar man har och de saker man varit med om. Men tittar man på den, zoomar ut, vrider och vänder på varför tanken och rädslan överhuvudtaget kom, är man på god väg att övervinna den. Skuggor verkar större i dunkel belysning. Det mesta är inte så farligt som man först (av okunskap, tvivel och osäkerhet) kan komma att tro. Så rädslan i sig är inte farlig. Men får den löpa fritt, utan att ifrågasättas, är den det. För att vrida och vända lite på Jesus-citatet: var inte rädda (för att vara rädda). Men var rädd för att aldrig bli rädd, eller att aldrig ifrågasätta rädslan.arvid

Annonser