Tävlingsbidrag: Malin ”Då rädslan är faran”

Rädslor. Fobier. Man kan gömma sig men man kommer inte undan. Som polis antas jag många gånger vara mitt yrke och inte en person. För vissa är jag är ett hårt skal med ett inre fyllt av lagtexter som svart på vitt styr vad som är rätt och fel. För andra är jag hela världens stora kram som gladeligen finns där för att ställa allt till rätta, även om mitt liv skulle kastas upp som en jongleringsboll av glas som inte bör tappas i marken. Bilden av polisen, en polis, mig, är formad för att samhället ska få förtroende. Jag ska alltid vara rätt. Rädslor ryms inte i den bilden.

Bilden av polisen, en polis, mig, är formad för att samhället ska få förtroende. Jag ska alltid vara rätt. Rädslor ryms inte i den bilden.

Rädsla är någonting som jag möter varje dag i mitt yrke. Det beror på att rädsla är en medfödd instinkt som säger till oss att vara på topp då vi möter någonting som är farligt. Det ska gynna oss. Ofta är inte det som en individ upplever som skräckinjagande särskilt farligt men en rad olika orsaker gör att människor som jag möter i mitt jobb upplever sig själva befinna sig i en hotfull situation. Ibland är jag hotet, ibland är jag räddningen från det som är skrämmande, ofta utgör psykisk ohälsa eller droger grunden till rädslan i sig själv. Oavsett anledningen tenderar rädda personer vara oberäkneliga och där med farliga.

Lite ironiskt, eller hur? Själva bakgrunden till det som framkallar rädsla hos människor är sällan det som är farligt. Rädslan är faran och ändå är rädsla någonting livsviktigt. Tänk efter. En mobbare mobbar i rädsla att själv bli nedtryckt. En mördare mördar i rädsla att sanningen ska komma fram. En terrorist utför attentat i rädsla att det vore fel att låta bli. En man slår sin fru i rädsla av att hon ska lämna honom ensam. Ensam? Ser vi ett mönster här? Varför vill inte mobbaren bli nedtryckt? Varför vill inte mördaren att sanningen ska komma fram och varför slår sig en terrorist ihop med en organisation ”likasinnade”? Det kallas ensamhet. Vår största folksjukdom, vårt största hot och min stora rädsla.

Som polis är jag både ett hårt skal och en stor kram, jag vet vad lagen säger är fel och jag vet vad jag själv tycker är det rätta. Ändå har jag dem, rädslor. Vi kan gömma oss men vi kan inte fly. Jag kan blunda mig igenom en skräckfilm för att jag är nyfiken men ändå vill undvika att drömma mardrömmar på natten. Jag kan röra en spindel trots att blotta tanken på att den skulle krypa på min hud ger mig rysningar. Med viljestyrka kan alla mina fobier grävas ner djupt i en grop för ett tag, bara för att jag måste. Men det går inte att gräva ner ensamheten för den finns i ditt huvud och den finns i ditt hjärta.

Med viljestyrka kan alla mina fobier grävas ner djupt i en grop för ett tag, bara för att jag måste. Men det går inte att gräva ner ensamheten för den finns i ditt huvud och den finns i ditt hjärta.

Människor är flockdjur och historien har lärt oss att vi ofta är beredda att lägga vår egen åsikt åt sidan enbart för att följa flocken. ”Sådan far sådan son” är ett vanligt uttryck. Visst är världen full av undantag, men far och son, mor och dotter, åsikterna stämmer ofta ganska väl överens och det beror inte enbart på att gener har sin naturliga påverkan. Samma fenomen syns i skolklasser, i bostadsområden eller till och med i länder. Idag har det gått så långt att människor som ”vågar sticka ut” till och med tillhör en kategori för sig, även dessa skapar tillhörighet i olika typer av organisationer. På gott och å ont. I Sverige 2018 finns möjligheterna. Vi tillåts ha våra egna åsikter och vi tillåts uttrycka dem, ändå kvarstår den, den där j*vla rädslan. Fruktan för ensamheten.

Vad är då ensamhet? Källan till en lösning är förståelse för problemet. Att vara ensam innebär mest troligt olika saker för olika personer, men det som är gemensamt för samtliga är att det existerar i någon typ av saknad. En person som dör kan lämna efter sig saknad och en känsla av ensamhet även om den sörjande sitter i ett rum fullt av andra människor som delar samma sorg. En individ som är själv i sitt hus kan känna sig ensam även om telefonens kontaktlista är full av betydelsefulla namn.

En individ som är själv i sitt hus kan känna sig ensam även om telefonens kontaktlista är full av betydelsefulla namn.

Ensamhet är en folksjukdom och ett attentat utan några begränsningar och även om jag är polis och av många antas, alltid vara rätt, så har jag ingen medicin mot åkomman. Det enda vi kan göra är att hitta metoder för att hindra rädslan från att ge uttryck. Att se människor som är rädda, att fånga upp de som tvingas bli beroende av ”fel” typ av umgänge. Att våga inkludera människor i våra liv så att dem inte vänder sin rädsla emot oss eller vi inte vänder vår emot dem.

Jag må vara polis och jag må vara en person, jag må ha förmåga att ducka fobier och trotsa mina mardrömmar, men rädslan för att en dag inte ha någon att älska och bli älskad av, den kommer alltid att finnas där. Det är återigen högst nödvändigt för mig som flockdjur att tänka så, men glöm inte, flocken blir starkare om vi alla väljer att se.

Annonser