Tävlingsbidrag: Monika Chanovian ”Pensionärsångest”

Alla bär vi på olika rädslor. En del föds vi faktiskt med. Det som vi alla har gemensamt är att vi är rädda för att falla omkull och att utsättas för höga ljud. Allt enligt forskningen. Jag köper dessa förklaringar direkt. Jag är livrädd att falla omkull. Speciellt den här årstiden. Agerade faktiskt räddande ängel häromdagen. En äldre man föll pladask mitt framför näsan på mig. Han kom där i all sköns ro med en blomsterbukett i handen. Helt utan förvarning föll han huvudstupa. Med hjälp av en yngre förmåga fick jag honom på fötter. Han skämdes. Det såg jag på honom. Inget att skämmas för, sa jag till honom. Den här förbaskade halkan tar livet oss, svarade jag. För ett ögonblick övervägde jag inköp av broddar. Ursäktade mig med, att så gammal är jag inte än.

Den andra rädslan som vi föds med är att utsättas för höga ljud. Jag kan väl säga, att jag har lyssnat på mycket rockmusik i mina dagar. Det är säkert en anledning till, att hörseln inte är den bästa. Där har jag mig själv att skylla. Det värsta jag vet, är barnskrik. Nu får ni absolut inte tro att jag inte gillar barn. Det gör jag. Ibland lite för mycket. Nej, det jag menar är skrikiga och trotsiga barn på restauranger, bussar, tåg och flyg. Vid sådana tillfällen flyger Britt-Marie i mig. Ja, vet ni inte vem Britt-Marie är blir det svårt. Hon är en av huvudpersonerna i Backmans böcker. Jag vill kunna sitta i lugn och ro och äta min mat utan ett fasligt skrikande och springande runt bordet. Tanken att lägga snavben har fallit mig in ibland. Då har jag sagt, skärp dig för fan Monkan. Barnen är små. De måste få röra på sig. Kanske de övar på sitt vårskrik precis som Ronja Rövardotter.

Nu kan inte några gangsters hindra mig från att gå till affären.  Vet ni, jag har bra lust att dra av dem rånarluvan. Tänk, att se minen på dem när en äldre kärring sliter av dem luvan.

Sedan har vi en massa andra rädslor. De är också gemensamma enligt min mening. Visst är vi alla rädda för att bli sjuka, överkörda av en bil eller bli rånade av några gangsters. Eftersom det har varit ovanligt många rån i min lilla stad, har väl tanken slagit mig, att vara rädd. Nu kan inte några gangsters hindra mig från att gå till affären.  Vet ni, jag har bra lust att dra av dem rånarluvan. Tänk, att se minen på dem när en äldre kärring sliter av dem luvan. Det är kanske så, att jag inte har vett att bli rädd ibland.

Alla har vi nog vardagliga rädslor. Det syns inte på oss. Vi bara känner det inombords. Min vardagsrädsla just nu är nog det kommande pensionärslivet. Det har liksom inte gått in i skallen att jag snart är där. Sedan finns det de, som har som livsuppgift, att just påminna mig om detta. Då hoppar jag väl inte jämfota precis. Jag förstår helt enkelt inte vart alla dessa år har tagit vägen. Jag vill väl inte förlora huvudrollen i alla dessa dramer och komedier jag medverkar i. Nu är det inte så, att just jag är skådespelare till yrket. Ändå upplever jag mig som en skådespelerska dag efter dag. Ena dagen är jag iblandad i ett drama. Det kan gälla, att några elever slåss med varandra, gör slut med varandra, eller misslyckas på ett prov. Det kan även vara så att jag konfiskerar någons dator när jag har tröttnat på lek och trams. Ändå lyckas jag hålla huvudet högt. Någon annan dag medverkar jag i en komedi. Många elever älskar min humor och tycker att jag hänger bra med i tiden. ”Jag är imponerad”, sa en elev till mig förra terminen. Det fanns inte i hans huvud, att jag som är 60+ kan ha en aning om vilka Kartellen är. Nu sa jag väl, att det är några gangsters som rappar och står i. Man är ju inte helt tappad bakom en vagn bara för att pensionärslivet står och klampar innanför tröskeln.

Alla har vi nog vardagliga rädslor. Det syns inte på oss. Vi bara känner det inombords. Min vardagsrädsla just nu är nog det kommande pensionärslivet. Det har liksom inte gått in i skallen att jag snart är där.

Nu tänker säkert en del av er, att jag borde vara tacksam att jag snart får lugn och ro. Då tror ni alldeles fel. Det är inte den sortens lugn och ro jag eftersöker. Jag vill vara huvudrollsinnehavare ett tag till. Det här livet ger mig så mycket kärlek. Näst mina egna barn, är eleverna det bästa som finns. Faktum är, att jag vet att de känner det så.  Därför är jag mer eller mindre livrädd för pensionärslivet. Jag känner mig inte så gammal. Jag är inte där än. Jag har mycket att ge. Därför har jag bestämt mig, att inte gå hem vid 65 års ålder. Jag tänker jobba så länge det är tillåtet. Ja, under förutsättning att jag är frisk och vid mina sinnes fulla bruk förstås. Ett ska ni ha klart för er och det är, att jag inte är rädd för att bli gammal. Jag tycker, att det är enormt skönt att kunna vara mig själv. Inte behöva tänka på utseende och kalorier. Det ska ni veta, att det är en jäkla kamp att vara ung. Det är mycket, som unga människor måste bevisa för sig själv och andra. Det slipper jag i min ålder.  Nu kan jag låta Britt-Marie flytta in och tala om vad jag tycker om livet i allmänhet.

Nu tänker säkert en del av er, att jag borde vara tacksam att jag snart får lugn och ro. Då tror ni alldeles fel. Det är inte den sortens lugn och ro jag eftersöker. Jag vill vara huvudrollsinnehavare ett tag till.

Det som eventuellt lindrar den här rädslan är mitt skrivande. Jag är inne i en ny huvudroll. Jag kommer aldrig att bli någon kändis. Däremot hoppas att jag att en och annan gillar mina noveller jag skriver. Förhoppningsvis vill många läsa mina krönikor. För just krönikor, är ett nytt kapitel i skrivandet.

Det finns de som mer än något annat, ser fram emot pensionärslivet. Jag tillhör inte den skaran. Jag är livrädd, att förlora huvudrollen, som jag älskar så mycket. Därför jobbar jag på, som jag alltid har gjort. Det där med att vara pensionär, är inget för mig just nu. Det ska mycket till för att jag ska ändra mig eller vad tror ni? För ingen, tro mig, vill kliva ner i förtid från scenen. Med andra ord, jag jobbar ett tag till.

Annonser