Tävlingsbidrag: Isabella Karlsson ”Jag är ett lejon”

Jag är inte modig. Det säger jag högt utan att skämmas. Men jag är ett lejon. Jag ÄR ett lejon.

Som barn var jag ganska ängslig i skolan. Blyg och tyst. Tittade gärna ned i golvet när någon talade till mig, liksom för att undvika att bli slukad av något outtalat hot. ”Hon är ju så tyst”, sa lärarna till min mamma på kvartssamtalen, nästan anklagade, som om hon hade kunnat göra något åt det! Det var bara så obehagligt att vara med människor. De gjorde så många oförklarliga saker, skrattade om man gjorde fel, tittade konstigt om man inte svarade på tilltal. Jag ville helst inte synas, inte bli sedd. Kunde inte alla bara lämna mig ifred? Kunde jag inte bara få vara?

Som barn var jag ganska ängslig i skolan. Blyg och tyst. Tittade gärna ned i golvet när någon talade till mig, liksom för att undvika att bli slukad av något outtalat hot.

Jag hade en trygg uppväxt, vaggad av sagor som mamma högläste för mig och min bror om kvällarna. Spännande berättelser om spöken, drakar och modiga barn som löste mysterier. Sorgliga berättelser om död och sjukdomar. Kärleksfulla berättelser om vänskap. Humoristiska berättelser om starka barn, flygande farbröder och kastrullförsäljande familjer som reste i karavan längs vägarna. Böckerna vi läste var som vänner, som drömmar om en annan värld, en annan tid. Något lugnt, tryggt och säkert.

Jag fortsatte att läsa själv när jag blev lite större. Mest älskade jag de rysliga, skrämmande, läskiga berättelserna. Där kunde jag känna mig som hjälten i boken, stark och modig. Jag var som flickan som räddade tiden, som pojken som dödade draken, som syskonen som räddade lejonet och landet från vinterkylan, som detektiven som löste mordet, som mannen som dödade vampyrerna. Alla var jag, och jag var inte rädd. Berättelserna följde mig aldrig in i drömmarna på det sättet att de skrämde mig, även om den vänliga bibliotekarien med de hornbågade glasögonen, bekymrat varnade mig för vad de kunde göra med mig.

Där kunde jag känna mig som hjälten i boken, stark och modig. Jag var som flickan som räddade tiden, som pojken som dödade draken, som syskonen som räddade lejonet och landet från vinterkylan, som detektiven som löste mordet, som mannen som dödade vampyrerna.

Idag har jag kommit över min värsta ängslighet och rädsla för människor, även om människor fortfarande kan skrämma mig ibland. Det har jag bland annat teatern att tacka för. När jag började med den fick jag vara någon annan, kunde vara modig och stark, utan att riskera att bli sedd som den ”lilla blyga flickan” alla tyckte att jag var. Att spela en roll var enklare än att vara den människa man är. Det är nog av samma orsak jag blev lärare. Det är en roll jag spelar, inte den jag egentligen är.

Under en period i min barndom var jag rädd för mörker. Jag bävade inför att gå hem från kompisen på kvällarna, särskilt under höstarna med de ljud som stormarna kunde skapa och de fantasier som uppstod i mitt huvud under den korta promenaden. Jag kan minnas hur hjärtat bultade, hur jag andades, hur svetten trängde fram och gjorde mina händer kalla. Det var egentligen inget som jag trodde skulle hända, bara det att allt såg så annorlunda ut i mörkret, men det gick över och det har jag min mamma att tacka för. Hon lärde mig några strofer ur en dikt. ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.” De orden blev som en slags mantra, en värnade metafor om att inget ont finns där ute i världen. Och att stjärnorna om kvällen, de ser allt. De ger oss styrka och ljus. Mörkret på natten, om kvällen, i källaren, i rummet när nattlampan släckts var inte farligt. Allting var som vanligt, som i dagsljus, fastän det var mörkt. Nu älskar jag att gå ut en mörk kväll och titta upp mot himlen, lyssna på alla ljud, känna hur det luktar. Andas.

Det är bara en sak som är konstig. Nu, som vuxen, är det mycket mer som skrämmer mig än då.

Det är bara en sak som är konstig. Nu, som vuxen, är det mycket mer som skrämmer mig än då. Höga höjder på grund av fallrisken, höga farter på grund av krockrisken, trånga utrymmen på grund av kvävningsrisken, vistelse i staden på grund av överfallsrisken, miljöutsläppen, kärnvapenhoten, tuppfajtande landsledare och att något hemskt ska drabba mina barn. Men trots att ”den ängsliga lilla flickan” kan skymta förbi ibland så känner jag mig som ett lejon. Ett lejon som är beredd att försvara och bekämpa allt som hotar mina barn. Jag är inte modig. Men jag är ett lejon. Jag jagar bäst i mörker!

Annonser