Tävlingsbidrag: Marie-Louise Söderström ”Att våga känna”

Hur kommer det sig att vi är rädda för att våga känna? Vad är det som hindrar oss? Och varför är vi rädda för att se? Vad är vi rädda för?

Vi lever i ett datasamhälle där det blir än mer normalt att interagera via nätet än via sociala sammankomster. Varje person mer eller mindre äger en mobiltelefon, ända ner till 6-årsåldern. Vi har inte tid för varandra på samma sätt som för 100 år sen. Vi ska vara överallt samtidigt; vi ska vara perfekta föräldrar, vara vårt jobb troget, hinna med social samvaro, förhoppningsvis kunna träna, utbilda oss och hänga med omvärlden. Barnen ska hinna med skolan, ha fritidsintressen och träffa kompisar. Vi alla lever i en fantasivärld om vi tror att vi kan leva i det tempot utan att stanna upp och känna efter. Vi vuxna blir stressade, våra barn blir stressade. Vi mår dåligt, blir sjuka och sen undrar vi varför.

Vi ska vara överallt samtidigt; vi ska vara perfekta föräldrar, vara vårt jobb troget, hinna med social samvaro, förhoppningsvis kunna träna, utbilda oss och hänga med omvärlden.

Det är ju inte så konstigt; vi vågar ju inte känna efter. Det enda rätta vore att stanna upp och fråga oss själva varför vi mår som vi mår, men istället går vi utanför oss själva och frågar andra hur vi mår. Är det inte konstigt?

Vi blir utbrända, deprimerade och får sjukdomar som inte fanns för 100 år sen. Kan det bero på att vi är så stressade att vårt system inte fungerar som det borde? Vi får massa felvisningar som ingen har svar på, just för att det egentligen inte är något fel, men för vi tror att det är så, eftersom det visar sig fysiskt. Det ligger alltså inte på en medveten nivå, utan på en undermedveten. Och för att komma åt det undermedvetna måste man börja våga känna och jobba med underliggande trauman – gamla programmeringar (man skulle kunna se oss som olika dataprogram där allt från födseln och innan födseln har programmerats in).

Men dessa programmeringar är egentligen inte vilka vi är. De baseras på våra föräldrar, vår omgivning, vår kultur, miljö och de strategier vi blivit tvungna att skapa för att klara vardagen. Allt detta tillsammans med våra tankar om oss själva, kan skapa sår inom oss. Och när vi blivit sårade och inte gjort någonting åt det, kan fysiska sjukdomar uppstå.

Alltfler ungdomar blir stressade av pressen att få höga betyg i skolan. De får ångest och börjar äta tabletter för sin ångest istället för att lyssna på vad ångesten vill säga.

Alltfler ungdomar blir stressade av pressen att få höga betyg i skolan. De får ångest och börjar äta tabletter för sin ångest istället för att lyssna på vad ångesten vill säga. Och själva tabletterna de äter skapar mer ångest, då det kan vara en av hundratals biverkningar. För att inte tala om självmord; tänk att det kan vara en biverkning.

Tänk om man införde Yoga, medveten andning, Chi gong, Tai chi, Meditation och Samtalsgrupper på schemat. Vore inte det underbart? Då skulle alla få en chans att landa i sig själva och reflektera.

Så är det inte dags att införa självmedvetenhet i skolan? Då får vi en möjlighet att prata om våra känslor istället för att kapsla in dem – vara mer i nuet och börja våga känna – och det redan i låg skolålder. Tänk om man införde Yoga, medveten andning, Chi gong, Tai chi, Meditation och Samtalsgrupper på schemat. Vore inte det underbart? Då skulle alla få en chans att landa i sig själva och reflektera.

Jag tror att det är en början på problemet. Vad tror ni?

Annonser