Tävlingsbidrag: Samada Krosi ”Livets sanning”

Jag var fyra år gammal när jag blev besviken för första gången. Det var när mor försvann. Den ena dagen var hon där och den andra, borta. Hon lämnade inga spår efter sig förutom ett videoband. Där bar hon en vit klänning och ett leende runt ansiktet. Hon såg glad ut. Jag försökte minnas när jag hade sett henne le och kom fram till ett svar. Aldrig. Inte sedan far fängslades för ett barbariskt brott.

Jag såg henne inte på hela året men alla mina tankar kretsade runt henne. Den tjugofjärde april knackade det på dörren. Det var min födelsedag och jag fyllde fem. Mormor lät mig öppna dörren och till min förvåning stod hon där. Jag rörde henne – orolig att det kunde vara en illusion. Hon gav mig en varm kram och jag kände mig som världens lyckligaste tills hon några dagar därpå gick ur dörren och inte kom tillbaka.

Mardrömmarna hade börjat. Nästan varje natt jagade en otäckt varelse mig. Jag kände igen området. Jag var några kvarter bort från mitt hem när jag hörde ett steg och sedan ett till. Det lät som om någon var bakom mig men där stod ingen. Det var fotsteg som blev allt skarpare. Jag började springa och gick till det säkraste och närmaste stället: Grannens hus. Jag bankade på dörren och lyssnade spänt på gestalten bakom mig. Den närmade sig. Men ingen öppnade och strax var figuren alldeles bakom mig. Stegen stannade och jag satte mig ner med händerna framför ansiktet. Det är en dröm, sade jag om och om igen tills jag vaknade med tårar i ögonen.

Vid sex års ålder försvann även mormor. Hon hade åkt utomlands och jag fick bo hos några släktingar jag inte tyckte om. Jag visste att de inte ville ha mig där. De tyckte inte om mig för att jag var min fars dotter. Men de behöll mig ändå. Idag vet jag att det var för att de fick en bra summa pengar för att ta hand om mig. Jag åt inte och kunde inte stå ut med den nya familjen. Ett år senare flyttade jag utomlands. Jag fick bo hos min farfar vilket var nytt för mig. Även han verkade ogilla mig till en början men vande sig med åren.

Jag låtsades att jag fortfarande sov, blundade med ögonen tills jag inte längre kunde höra hennes röst. När jag öppnade ögonlocken rann tårarna nerför kinden. Att se henne gå hade varit värre, sade jag till mig själv.

Mor kom inte på länge. Kanske gick två år innan hon dök upp. Hon hade presenter med sig och jag var glad tills dörren öppnades, kappan sattes på och hon förberedde sig att gå. Hon hade gett mig en adjökyss på kinden. Den var varm. Jag låtsades att jag fortfarande sov, blundade med ögonen tills jag inte längre kunde höra hennes röst. När jag öppnade ögonlocken rann tårarna nerför kinden. Att se henne gå hade varit värre, sade jag till mig själv.

Vi flyttade tillbaka till hemlandet. Mor följde med men åkte iväg igen av en anledning jag inte fick veta. Efter ett halvt år bestämde hon sig till slut att hon kunde ta mig med sig. Jag var tolv år gammal då och under åren hade hon inte funnits där jag när jag mest behövt henne. Nu gjorde det mera ont att lämna mormor som hade blivit som en ny mor för mig.

Jag hade börjat skolan i ett nytt land när en pojke i klassen började umgås med mig. Han var rolig och jag såg honom som vilken klasskamrat som helst, men en dag hade jag en dröm där han pussade mig på munnen. När jag vaknade kände jag mig förvirrad. Inget av det jag hade sett var logiskt. Jag grimaserade äcklat. Samma morgon när jag såg honom påmindes jag om drömmen. Han fick hjärtat att stanna. Det var början på en kärlek jag bara skulle uppleva en gång. Vi var små och förstod inget. Men med åren fortsatte känslorna att växa. Under hela grundskolan och de första åren av gymnasiet älskade jag honom. Men jag vågade aldrig göra något av alla dessa överväldigande känslor. Jag var rädd. Rädd att han skulle överge mig så som många andra före honom gjort. Och det gjorde även han till slut.

Under hela grundskolan och de första åren av gymnasiet älskade jag honom. Men jag vågade aldrig göra något av alla dessa överväldigande känslor. Jag var rädd. Rädd att han skulle överge mig så som många andra före honom gjort. Och det gjorde även han till slut.

Samma år fick jag reda på att anledningen till att mormor behöll mig var inte mer hederlig än förklaringen till att andra släktingar tog in mig i deras hem. De fick pengar. Tillräckligt mycket för att köpa ett hus utomlands. Huset som jag hade trott var mormors var mammas, men hennes namn stod ingenstans och jag påbörjade ett krig för att ta tillbaka det som tillhörde mig och mamma.

Om jag förlorade innebar det att all den sorg som jag hade gått igenom, hade varit för ingenting. Kanske hade jag alltid vetat vad som hände bakom min rygg men varit rädd för konsekvenserna. Rädd för tanken att de aldrig älskade mig på riktigt.

De vägrade i början; försökte lugna ner mig med giftiga ord täckta av honung. Men när vi var som närmast att ta tillbaka det som var vårt och som de själva sagt var vårt, vägrade de. De visade sina rätta ansikten. Skrek alla möjliga ord om varför de förtjänar att behålla allt som mor hade arbetat för. Men jag tänkte inte tillåta det. Hon hade övergivit mig för fyra väggar av betong och stenar. För att jag skulle ha en bättre framtid och inte för att de skulle ha flera hus medan vi fick bo i en hyreslägenhet. Om jag förlorade innebar det att all den sorg som jag hade gått igenom, hade varit för ingenting. Kanske hade jag alltid vetat vad som hände bakom min rygg men varit rädd för konsekvenserna. Rädd för tanken att de aldrig älskade mig på riktigt, utan för mors pengar.

Och alla mina rädslor blev sanna. Mitt liv hade varit en lögn. Jag hade blivit utnyttjad av de som jag kallade för familj för att sedan bli utkastad när de inte längre hade nytta av mig. Mitt eget blod hade förgiftat mig. När rädslor blir till verklighet plågas själen. Men när dessa väl fått komma upp till ytan gör de även en starkare. Det var precis vad som hände med min sårbara själ. Den lärde sig att överleva i en värld som inte alltid är så god.

Annonser