Andra plats i mars skrivartävling: Helena Stenros ”En dans på tulpaner”

Livet är som en dans på rosor. Eller det sägs iallafall så. I mina öron låter det väldigt romantiskt, vackert och problemfritt. Men om man tänker efter, visst är rosor otroligt vackra att titta på men desto mindre njutningsfulla att hålla i. Hamnar man fel med fingrarna på stjälken gör det ont, taggen på rosen snärjer sig in i ditt finger och det smärtar till.
En del människor lyckas alltid ta i rosor utan att bli stuckna medan andra alltid har oturen att fatta tag om rosen och bli stungen hur försiktig man än är.
Avundsjukt tittar jag alltid på de som aldrig tar fel, som alltid gör allting rätt från början tillslut och bara fortsätter sitt liv utan smärta och bekymmer.

Jag är 43 år, har tre barn, en hund, en katt och två ödlor. Jag har ett hus att bo i, jag har mat för dagen och jag har ett fast arbete. Jag borde vara glad och lycklig men är totalt vilsen. Istället för att gå på vägen som alla andra tycks vandra, den där raka vägen med en vacker soluppgång längst fram vid vägens ände och med rosblad utspridda att dansa fram på så kravlar jag mig fram i mörkret vid sidan om vägen, vilsen och förvirrad.

Jag har hela mitt liv tänkt och inbillat mig att lyckan gömmer sig i kärleken. Att bara jag hittar kärleken så kommer lyckan på köpet. Jag har länge sneglat avundsjukt på alla andra som tycks leva lyckliga i tvåsamhet, som bekymrar sig om veckans middagar, den där elräkningen man inte får glömma att betala, vem som skall skjutsa Fia till träningen imorgon kväll o.s.v. Sneglat avundsjukt på dem med enkla, vanliga, vardagsbekymmer. Jag har så länge jag kan minnas drömt om det där perfekta livet. Men nu efter tre långa misslyckade förhållanden börjar jag inse hur fel jag har. Det är dags att ändra kompassen och styra åt ett helt annat håll. Men hur gör man? Hur gör man när man tappat både karta och kompass, tappat riktning i livet fullständigt och bara famlar sig fram i ett oändligt mörker. Hur hittar man ens ut i ljuset igen?

Varje morgon när jag vaknar försöker jag intala mig själv att idag blir en bra dag. Idag skiner solen och igår rensade jag ur kylskåpet. Idag skall jag ta tag i huset och fixa något litet så renoveringen går framåt och jag ska laga någon extra god middag till barnen så de blir glada. Jag “skuttar” ur sängen, hoppar i morgonrocken och går ner för trappan. På väg nedför trappan händer något. För varje kliv jag tar faller en liten bit av positivism av mig och krossas mot trappstegens yta. När jag väl kommit ned till köket är allt det positiva borta och ersatt med ångest.
Jag har börjat fundera på om den där vägen med soluppgång vid vägens ände kanske ändå inte är något för mig. Jag har nästan börjat acceptera att jag aldrig kommer hitta dit hur mycket jag än försöker. Jag har börjat tänka att det måste finnas andra vägar att vandra. Men hur hittar man dit när man inte ens hittar ut ur sitt eget mörker?

Hos mig eller bredvid mig har jag min bästa vän som stöttar och pushar mig framåt. Utan henne skulle jag antagligen bli sjukskriven och trilla ned i avgrunden på riktigt. Hon finns där för mig jämt och hela tiden. Hon är min tulpan. Tulpaner har inga taggar. De bara är. De luktar gott också och är även väldigt vackra att se på. Jag behöver aldrig vara orolig för att jag ska göra mig illa när jag omfamnar min tulpan.

Så jag tänker att det kanske är det, det hela handlar om. Att sluta titta på alla andra och jämföra sig med dem. Att sluta längta efter den rosbeklädda vägen för jag kommer ändå aldrig komma dit. Att jag istället ska leta efter vägen som är täckt av tulpaner. Att omringa mig av ärliga och fantastiska vänner och värmen och kärleken från dem. Att försöka vara stolt över den jag är och vara nöjd över min tillvaro. Att uppskatta det lilla i vardagen och njuta av att leva här och nu. Kanske det är då lyckan hittar även till mig.

Annonser