Tävlingsbidrag: Emelie Boman ”En helt vanlig vardagskväll”

Tänk att bara få sjunka ner i fåtöljen med en kopp te. Vilken lyx! När jag kommer hem från jobbet är det ett evigt sicksackande mellan duplo och briojärnvägar, det känns som en jackpot varje gång man lyckas ta sig mellan de olika rummen utan att kliva på en sylvass leksak. Jag älskar mina två små busfrön, men att ha två barn under 2,5 år kräver sin dos av tålamod. En väldigt stor dos vissa dagar. Pappan till mina barn är föräldraledig, han är helt slut när jag kliver innanför dörren. Ibland ligger han på golvet och agerar levande klätterställning för att han inte orkar jaga runt på dom längre. Ingen orkar med i deras tempo, det går i 120 från att de går upp tills de går och lägger sig. När jag var hemma så sov dom båda två. Det var lyxigt, då hade man i alla fall en och en halv timme där man kunde göra vad man vill. Sova vanligtvis. Dom håller inte heller sams med varandra längre stunder, samtidigt som de inte kan befinna sig mer än en armslängd ifrån varandra. För tänk om den andre gör någonting jätteroligt och man missar det!

18:30 det magiska klockslaget, först lurar man barnen att alla barnprogramskaraktärer har gått och lagt sig, sen börjar saneringen av vardagsrummet och deras rum, sen sängen. Efter att ha varit in i deras rum x antal gånger och burit ur den stora ur den lillas spjälsäng, eftersom dom sover bättre i sina egna sängar. Eller faktiskt inte sover alls om de ligger i samma säng, då kan de alltid hålla sams och leker för fullt. De har aldrig tid att gå och lägga sig. De har aldrig lekt färdigt. Övertalat den stora om att bara för att du har blundat i fem sekunder så betyder det inte att det är morgon nu. Man måste sova först. Vilket sällan tas emot väl, hon har ju faktiskt blundat en stund, så nu måste det vara dags att gå upp och äta frukost! Lämnat dom en stund för att sedan behöva gå tillbaka in igen, den här gången är det något av de 1 miljard mjukisdjur som måste sova i respektive säng (alla vet ju att mjukisdjuren blir oerhört ledsna om de inte får ligga i sängen) som har ramlat i golvet. Går ut, för att vända i dörren, den lilla har tappat nappen och hon kan inte för allt i världen hitta den. Även fast den ligger bredvid henne på huvudkudden.

19:15 det är tyst och lugnt, båda barnen har till slut somnat, alla leksaker är undanplockade. Äntligen har man lite tid för varandra. Eller? Snabbt sätter vi oss vid tvn kommer överens om att vi ska kolla på någonting tillsammans. Vi tittar en stund tillsammans, men det slutar alltid på ett av följande två sätt: en av dem somnar eller vi sitter båda två och kollar mail, tidningen, uppdateringar från förskolan och allt annat man inte hunnit med under dagen. Tanken slår mig, jag är lycklig, jag har allt jag vill ha. Utom möjligen att jag skulle önska att få gå på toaletten ensam, det är en lyx med småbarn. Är dom inte inne med en, så står de utanför och gråter och bankar tills man kommer ut.

Men jag är lycklig, jag skulle aldrig byta ut mitt liv mot någon annans. Inte ens för en sekund. Jag brukar ställa mig och kolla på de små en stund innan jag går och lägger mig. De ser så fridfulla ut när de sover. Även om de ofta sover på tvären i sängen med benen upp mot väggen, jag kan inte förstå hur det kan vara en bekväm sovställning. Men vad vet jag? Lycklig över att jag har dem. Det är så många som tar möjlighet att få barn för given. Lycklig över min vardag. Lycklig över allt jag har.

Annonser