Tävlingsbidrag: Helle Mortensen ”Bibelgladahifoksskylten”

Pilarna går åt varsitt håll. ”Change” till vänster, ”Same old” till höger. Det fladdrar till i maggropen av obehag. Hon har kikat på denna bild så många gånger. Blå himmel med bomullsfluffiga moln. Vit ram och text mot grön bottenfärg. Känslan i bilden är sådär glättigt bibelgladhifoksamerikansk och borde få henne att dra på mungiporna men blir mer till en grimas av obehag i hennes anlete. Hon klickar snabbt bort bilden och hjärtat pickar små, alldeles för snabba slag som alltid när insikten slår henne, jag måste fatta ett beslut.

Hur många gånger har hon gjort det? Omorganiserat? Minst sju på dessa fyra år. Hon hinner knappt få en avdelning till att stå på egna darriga ben innan det är dags igen. Hennes stövelklackar smattrar hårt och snömodden yr när hon skyndar Drottninggatan fram. Tankarna snurrar kaotiskt och tårarna hänger i ögonvrån, som vanligt. Hotar att tippa över kanten. Som vanligt. Nu förtiden. Allt hon begär är att få andas en liten stund utan krav på nya prestationer mellan uppdragen. En pytte pytteliten respit där hon får landa och summera. ”Hade aldrig gått utan dig” ”Ja, säga vad man säga vill men jobba kan du” ”Förstår inte hur du hinner med allt” ”one done, many more to come” Och hon ler. Säger ” äsch lite hårt jobb har ingen dött av” ”Börjar ju få rutin på det här” ”Härligt med nya mål att jobba mot” medans magsåret bränner som eld och all fokus läggs på att hålla andningen under kontroll samtidigt som leendet, det fastfrusna jävla leendet, stramar så hon får kramp i käkarna.

Tunnelbanevagnen skramlar och vrider sin metallkropp längs rälsen. Kompakt tystnad. Innerstadspresterarna glor håglöst framför sig eller ner i sin mobil. Dagens slit har vridit ur dem som en gammal disktrasa. Än en gång. Dag efter dag i en aldrig sinande ström av krav tänker hon. Inte en enda av dem hon tittar på utstrålar energi. Inte en enda har glitter i blicken. Ingen av er ser lyckliga ut konstaterar hon och jag, jag är en av er. En urvriden disktrasa i mängden.  Hon plockar upp mobilen. Klickar fram den igen ”Bibelgladahifoksbilden”. Samma oroliga sug i magen. Duktiga målmedvetna karriärkvinnan. Kan hon verkligen lämna henne bakom sig? En identitet hon slitit så hårt för? ”Nej, det går inte” Men en djup suck klickar hon bort bilden och stoppar ner mobilen i väskan igen, ser den välbekanta Mörby C-skylten tona fram på perrongen och gör sig redo för att kliva av.

Som ett fiskstim rör sig disktrasehopen upp för trapporna och vidare ut stationen. Kylan är som en isvägg när hon kliver ut på torget, får henne att tappa andan och lyfta blicken mot den becksvarta krispiga vinterhimmelen och tvärstanna. ”Bibelgladahifoksskylten” med sin vita ram och pilar där ”Change” pekar vänster och ”Same old” åt höger i vanlig ordning, lyser upp hela himmelen. Skylten tornar upp sig över henne och svävar fram och tillbaka likt ett pulserande hjärta. Får det att dåna och brusa inombords och blodomloppet susar fram genom kammare och förmak likt en tornado som hotar att explodera och sakta börjar hon skälva. Små darrningar inombords som sprider sig till utsidan som får all oro i själen att släppa likt en stor islossning. Hon känner hur förlamningen bryts, hur hon får kontroll över sin frusna själ och då tar hon sats, tvärvänder åt vänster och rusar tillbaka ner mot tunnelbanan och hinner precis kasta sig in mellan dörrarna innan tåget sätter fart mot innerstaden igen.
Det är som sockerdricka i magen. Det är som att allt och alla fått klarare färger. Hon känner att hon vill rusa runt i tunnelbanevagnen och förkunna att ”ja, det är novembermörkt, ja det är snorkallt, ja det är bara tisdag och långt kvar till nästa helg men det är samtidigt ren och skär lycka. Hon kan andas igen. Hon kan tänka klart igen. Hon kan känna sitt blodomlopp som en varm och lugnande rörelse inombords. Ögonen glittrar och hela hon strålar. Hon kommer att förlora sin identitet men vinna sin själ. Man kan förändra. Man kan göra annorlunda. Hon kommer att få snåla, byta till mindre lägenhet, färga håret själv, aldrig luncha på stan och hela hennes tillvaro kommer att falla fritt och hon vet inte var botten är men hon har återtagit kontrollen. Nu har hon äntligen lyckan i sin egen hand. Hon blickar ner på sin så länge hårt knutna näve och öppnar försiktigt upp den finger efter finger och känner hur hon slappnar av. Tar upp mobilen. Letar upp ”Bibelgladahifoksbilden” och ler stort och avslappnat och tänker att det är nu det sker, det är nu hon väljer och hon väljer vänster – Change.

Annonser