Tävlingsbidrag: Carin Stagnell ”Lyckans och tacksamhetens balkong”

Jag har aldrig tidigare sett kvinnan på bussen. Hon med det smutsiga, långa och hoptovade håret som närmast liknar en typ av ofrivillig dreadlocks. Ensam och med bortvänd blick.

Hon brukar åka med samma buss som jag, sluten i sin egen värld. Jag får veta av en annan resenär att ”hon är uteliggare och hemlös”. Är det hennes enda identitet? Utkastad i ensamhetens mörka hav där tron på det goda med all säkerhet har fått sina törnar.

Kvinnan på bussen har inte lämnat mig oberörd, snarare rörd. Jag står på min balkong en kväll och kan inte låta bli att tänka på henne, ”uteliggerskan”. Det är en mörk höstkväll med regn som piskar mot rutan och björken utanför min balkong låter sina kala färglösa grenar utan lövverk fladdra livlöst i vinden. En sådan kväll man vill få vara inomhus och tända ljus och kura ihop sig i soffan med en skön pläd och en god kopp kvällste. Var finns hon denna regniga kväll när vinden viner snålt? Har hon tak över sin arma kropp och själ?

Där står jag med mina egna tankar och jag fryser. Jag bestämmer mig för att stå kvar i kylan ytterligare en stund och frysa för att känna och försöka förstå. Och vad skall jag kunna förstå om jag aldrig varit i hennes situation? Det är så lätt att säga ”jag förstår hur det känns”. I verkligheten är det en stor lögn. Efter en stund går jag in i mitt ombonade hem och stänger balkongdörren och lämnar kylan och regnet där ute. Jag upplever helt plötsligt en känsla av lycka och tacksamhet över min egen situation och mitt trygga liv.

Mina balkongkvällar har ibland blivit lite av en kvällsritual. Gärna regniga höstkvällar men också stjärnklara kyliga kvällar. Kvinnan på bussen, hon som inte har någon egen dörr att varken öppna eller stänga har helt klart lämnat både intryck och avtryck. Jag tänker ofta på henne och alla i hennes situation när jag står där ute på balkongen i kyla och regn. Tänk att slippa vara uteliggare, det är en lycka i sig!

Men mitt i dessa känslor av tacksamhet kommer också det stora vemodet svepande med stor kraft. Varför är det så många i vår värld som aldrig kommer i närheten av en ombonat hem? Och varför känner jag mig så tacksam över mitt eget liv när jag tänker på dessa utkastade medmänniskor som lever i nöd och fattigdom. Måste jag väga mitt liv mot det liv kvinnan på bussen lever för att förstå hur bra jag har det?

I mina blandade tankar av egoism och humanism så är jag faktiskt tacksam över min balkong som ger mig utrymme för reflektioner. En varm lägenhet finns för mig dit jag kan vända precis den stund jag så önskar. Och jag tar det som en självklarhet och med en lyckokänsla.
En stjärnklar kväll kan jag lyfta blicken och se alla himlens stjärnor från min balkong. Det kan vara gnistrande kallt. Min mamma berättade för mig när jag var barn om de olika stjärnornas namn. Karlavagnen, Lilla och Stora Björn. Orions bälte o.s.v. stjärnhimlen var för mig en sagovärld. Jag reste i fantasin bland himlavalvets alla stjärnor.

Jag undrar om kvinnan på bussen också en gång fått varit det lilla barnet som fått uppleva all den fantasi ett barn kan uppbringa? Bär hon på krossade drömmar? Blev hon sedd, eller bara förbisedd? Hur kunde det bli såhär och varför?

Kanske väntar hon på att stjärnhimlen också ska sprida lite ljus över henne en kylig vinterkväll. Tankar, reflektioner, lycka och tacksamhet – på en balkong.

Annonser