Tävlingsbidrag: Anna Johansson ”När blev jag för vuxen för barnslig lycka”

Det var en vanlig tisdag i maj. Försommar och strålande sol utomhus. Jag stod i köket i pannkaksos för jag hade som vanligt glömt sätta på fläkten. Femtiofyra pannkakor med jordgubbssylt var beställt av familjen. Min minsting kom inspringande i köket med boken om busiga Berra i högsta hugg. Den handlar om en pappa som inte vill bli vuxen.
– Vi läser den efter maten sa jag på ett vuxet och förståndigt sätt.
Min dotter hoppade jämfota in i köket.
– Mamma! Vad tycker du är roligast att göra i hela världen?
Jag hällde koncentrerat i exakt rätt mängd pannkakssmet i stekpannan och svarade frånvarande.
– Vad tror du mamma tycker?
Jag såg att den tjugonionde pannkakan hade bränt fast och svart rök steg farligt nära brandvarnaren. Det kommer att bli svårt att diska stekpannan efteråt tänkte jag dystert.
– Tvätta, diska och kanske titta på telefonen, sa dottern och hoppade ut ur köket igen nöjd med sitt svar.
Va? Nej, nej. Jag tycker inte att det roligaste som finns är att städa och diska.
Jag stannade upp i pannkakestekeriet. När blev jag sådär tråkigt vuxen som ser ut som en som bara gillar att göra slentrianmässiga vardagssysslor på löpande band och glo i en telefon. Var det när jag fyllde myndig eller när jag fick ett jobb som krävde vårdad klädsel och fina skor? Varför kan inte jag vara mer Busiga Berra-lik och göra barnsliga saker och vägra tråkvuxenheten? Inte helt hållet kanske, för då skulle jag förmodligen bli inspärrad. Men litegrann, ibland. Det slog mig att jag är så upptagen med att fånga alla mina vuxenpoäng genom att rengöra kylskåpet, deklarera, sortera kryddhyllan i bokstavsordning och hitta sockpar i tvätten att jag glömmer bort hur det är att ha roligt. Bara tankarna gjorde mig så stressad att jag slängde i mig fem godisbitar ur barnens kvarglömda godispåse. Jag tittade på ett vingummi. Inte kan det väl vara så att tjuvätande av socker är det som jag nu i vuxen ålder identifiera lycka med? Det kan väl inte heller vara att slaviskt följa instagram och andra människors lyckliga liv. Det slog mig att jag ofta tittar på mina barns lek, men egentligen inte ser dem på riktigt. Hjärnan är för upptagen med att tänka saker som: ”Oj, hoppas han inte slår sig nu.” ”När behöver jag börja med middagen” och ”Var la jag egentligen sonens mattebok.” Varför kan inte jag som vuxen fångas in i lekens enkla lycka. Går inte det? Kanske är det alldeles för sent.

När jag var barn gillade jag att springa barfota i nyklippt grönt gräs och hoppa från högsta avsatsen i hopptornet. Vattnet var alltid kallt och brunaktigt. När slutade jag att tycka om det? Har jag ens slutat att tycka om det? Jag lämnade pannkakorna åt sitt öde, krånglade i min baddräkt och smög ut. Jag satte mig på ett klibbigt varmt säte i en kvav bil och körde till närmaste badplats. Efter att jag hade parkerat började jag gå i gräsbacken ner mot sjön. Jag såg mig över axeln. Ingen såg. Med snabba steg började jag springa i det nyklippta gräset. Jag sprang så fort att jag nästan snubblade och då och då gjorde jag ett indianhopp. Tjoho, vad galen jag kände mig! Jag kände lyckliga bubblor i magen, tills jag verkligen snavade på mina egna ben och låg i gräset med ett skrubbsår på högerbenet. När jag äntligen kom fram till stranden, var jag tvungen att sätta mig ner och pusta ut en stund i sanden.

Jag behövde sällan ”pusta ut” som liten. Då flöt livet på i en oändlig sträcka av aktiviteter. Oj, vad hopptornet såg högt ut insåg jag. Kanske hade de byggt till en våning sedan jag var liten. Med darrande ben klättrade jag upp i den rangliga stegen till avsatsen längst upp i hopptornet. Väl där sneglade jag över kanten. Å, jösses. Hela världen snurrade av svindelyrsel. Jag började genast tänka på sannolikheten för olika skador som jag kunde åsamka mig genom att hoppa ner. Kanske bryter jag benet, armen eller näsan. Tänkte jag såhär när jag var barn? Nej, förmodligen inte. Ett barn är så omfamnad av allt som livet innebär. Ett barn är så upptaget med att hitta lyckan i varje sekund av ett sommarlov, att det inte hinns med några nojor. Det är därför det är så svårt att hitta verklig otvetydig lycka som vuxen förstod jag plötsligt. Det är hjärnans fel. Det där viktiga organet som envisas med att utvecklas hela tiden. Som vuxen vrider vi och vänder på situationer. Vi letar efter svagheter, felaktigheter och baksidor av allt. Det är en överlevnadsinstinkt för att undvika faror och skydda oss och våra barn från farligheter. Men den hindrar oss också från att kasta oss ut med en ensidig känsla av total lycka. Jag blundade och gick fram till kanten. Jag trotsade hjärnans protester och med ett skrik tog jag ett kliv ut i luften och landade i iskallt vatten. Det positiva: Jag överlevde. Det negativa: Jag kommer förmodligen att bli dunderförkyld. Mitt vuxna tråkjagshjärna jobbade för högvarv. Men en liten röst inom mig hyllade livet. Vilken lycka! När jag simmade in till kanten igen lovade jag mitt vuxenjag att våga ta för mig mer av den barnsliga ofördärvade lyckan.
Om en stund.
Men innan dess måste jag gå hem för att steka en sisådär tjugofem pannkakor till.

Annonser