Tävlingsbidrag: Arvid Svenske ”Världens galna riverdance – lyckan som en flod på jorden”

Lycka. Klyschigt nog är den flyktig, och klyschigt nog vet man oftast inte vad man har förrän man tappat den. Lycka, börjar jag tro, förstår man nästan aldrig direkt. I varje fall inte omfattningen av den.

Lyckan är ganska väderbetingad, för det första.

På sommaren, mitt i juli ungefär, händer det att jag ser bilder på snöstormar och inte vet vad det är jag ser på. Som om jag aldrig känt en fryskall vind mot kinden och kurat i tung blåst, aldrig behövt tunga kläder (Peps kanske absolut starkaste argument för sommaren, mot vintern i ”O’boj”), som om min kropp inte minns att den varit i vintern. Samma sak kan ske i januari när kroppen inte minns hur det känns att inte behöva dra ihop sig och uthärda den bistra kylan, hur en julibris istället värmer ens bara armar och det utomhus till och med kan vara för varmt. I Bagdad längtar man till Kairo. I Kairo till Bagdad. I Irkutsk till Port of Spain. I Bujumbura till Stockholm. Och så vidare världen runt, för ja, gräset är allt som oftast grönast på andra sidan.

Lyckan som en flod som flyter med, och då och då möter krökar på floden, dammar. Därför blir det ofta en ketchupeffekt när lyckan väl släpps lös, en tsunami av känslor spirar varje vår.

Tyvärr fungerar kanske lycka och sorg på samma sätt. När man är mitt i sorgen är det svårt att återkalla helt den känsla som lyckan ger en, och när man befinner sig i lyckan vill eller kan man inte återkalla hur djup sorg känns. Man behöver kanske inte känna efter när man är lycklig. Kanske är lycka det Paul Simon beskriver som ”a period of grace/ where your brain just takes a seat behind your face”.

Jag är svag för irländsk folkmusik. När jag hör en fiddle och en trumma med riverdance-rytmen får jag så gott som alltid gåshud och min kropp liksom lystrar till den. Jag vill kliva ned i den floden, i världens galna riverdance. Det kan hända med svensk folkmusik också, det kan hända med americana, en fransk chanson, med viss sitarmusik och så vidare också. Det är nog en längtan, ett vemod, en blues som är universell. Men den bär stora stråk av lycka.

Man får några skärvor med sig varje år. En eller två eller ett par från hösten och vintern, några fler från våren och sommaren. Spontant kommer jag på ett par tre stycken av pur glädje. En på festival, då jag satt under skuggiga träd och precis nådde en nivå av fylla som skärpte och mjukade upp alla detaljer jag tittade på (speciellt en björk som varsamt släppte hängen av sporer till marken), en med mitt ex som när vi tittade ut över Riddarfjärden en sommardag som jag förstörde genom att på frågan ”vad tänker du på?” svara att jag tänkte på att just den här stunden är motsatsen till krig och att jag någon timme senare skulle gå och jobba. Och när jag träffade min nuvarande flickvän och vi för första gången kysstes i Vitabergsparken. Faktiskt alla gången vi omfamnats eller kyssts.

När jag tänker efter finns det förstås ett antal. Flera, hur många som helst. Nog att fylla memoarer med.

Liksom en memoar är lycka individuellt. Att ta det lugnt är mångas sätt, att ägna sig åt något kreativt, Voltaire tyckte man ska ”odla sin trädgård”. Att leva länge, kanske? Violet Brown från Jamaica, världens äldsta kvinna som förra året fyllde 117, säger att hennes hemlighet är starka gener, Bibeln och kofötter. Eller live fast and die young kan ju också vara lycka på sitt sätt. Om än inte lika mätbart, för när man är lycklig… vet man inte alltid om det, som vi vet.

Avslutningsvis finns något jävligt häftigt som jag först hörde om från rapparen Houman Sebghati. ”Världsvinden” inleder efter en introduktion av Dogge Doggelito hans album ”Alkemisten” från 2010, och världsvinden har sedan dess varit ett begrepp jag tagit till mig. Ibland känner man den. Jag har känt den på Skinnarviksberget i Stockholm, Stigberget i Göteborg, i parken Buttes Chamont i Paris, i byn Hanumanhalli i Karnataka i Indien, Triestebukten som delar Slovenien och Italien. Och så vidare. Ibland känns det som om just den vinden du känner, känner hela världen.

Den samhörigheten.

Det kanske är lycka.

Annonser