Tävlingsbidrag: Yrja Bly ”Lyckan är ett stänk av Tequila”

Lyckan kan vara en katt. Både att ha en och att vara en. En katt kan faktiskt se oändligt lycklig ut. Det gör den senaste katten i mitt liv. Han strålar tillgivenhet ur hela sitt ansikte och kroppen knyter sig av rent välbehag enbart vid anblicken på honom. Han har det bra också. Nu när han bor med oss, min sambo och mig. Ingen av oss arbetar längre och katten, Tikila, har oss hemma i stort sett hela dygnet. Han älskar att få gå ut när han vill och få ströva fritt i den närmaste omgivningen. Och att få komma in igen till den sköna stugvärmen, också precis när han vill. Ibland har han tagit sig en tur för att hälsa på närmaste grannkatten eller till de båda långhåriga syskonen i huset lite längre bort. Synd att han inte kan ta med sig posten hem på en gång när nu lådorna ändå sitter där, tätt ihop och ordentligt fastmonterade i väggen på ett förrådshus.

Möss och råttor gör bäst i att akta sig. Tikila kan sitt jobb och sköter det utmärkt. Både utomhus och inomhus. Dessutom värmer han mina, det vill säga sin mattes, fötter när de blivit frusna av vinterns kyla och golvens drag. Katten uppfyller all den längtan efter ömhet och mjukhet som varje människa trängtar efter bara genom att bära sin silkeslena päls. Visst förekommer det bilar på vår bys grusväg men inte tillnärmelsevis som i samhället som han kom ifrån för över ett år sedan. Då var han fyra år fyllda, nu är han fem och sina första år tillbringade han på landet tillsammans med sina unga ägare och en liten hund. Då var livet inget problem men när dåvarande husse och matte flyttade in till en tätort blev det annorlunda. Bilar blev ett problem och då inte bara en eventuell fara. Tikila blev faktiskt påkörd men klarade sig. Ja, det klart att han gjorde det, kan man tänka. En katt påstås ha nio liv och i hans fall tycks det stämma. Om han har fått några bestående besvär är svårt att säga men han rör sig obehindrat och har inte ont. Och det är ett bra tag sedan olyckan inträffade.

Olyckan gjorde emellertid att tidigare ägare insåg att det inte längre fungerade att ha Tikila bland villor, hyreshus och bilvägar. Vi i vår tur hade just förlorat den katt vi hade tagit hand om på hans gamla dagar. Två år fick vi behålla honom, världens raraste perserkatt, döpt till Dalton. Han fick två år i frihet och lantidyll efter att ha levt hela sitt liv i en lägenhet. Ständiga infektioner i sin, genom avel, trånga nos blev hans öde. Och vårt liv blev ödsligt utan katt. Påsen med torrfoder var halvtom, kattoaletten tömd och rengjord och ack så tom. Nu var förstås den blå toalettlådan från början inte köpt till Dalton utan till Mysan. En vilsegången honkatt från Märsta. Visserligen uppfångad och omhändertagen av två snälla unga män men bodde ensam i ett tomt hus eftersom Mysans räddare inte kunde ha henne hemma hos sig.
Första gången jag såg Mysan, tänkte jag, ”vad liten hon är och så konstigt hon spinner. Det låter som ett tröskverk”. Mysan var verkligen en lustig högljud spinnrock men gammal och sliten samt drogs med stora svårigheter att hålla kroppsvärmen. Hon hade vandrat runt i minst ett år utan att överhuvudtaget ha haft någonstans att bo och det hade satt sina spår. När hon åt sin mat var det lika bra att hålla andan. Vid minsta ljud och rörelse sprang hon iväg och syntes inte till på en lång stund. Turligt kom hon fram igen till sin mat när det blev helt stilla i köket.
Mysan var som sagt, precis som hankatten Dalton, gammal redan från början. Vår början vill säga. För Mysan blev det några somrar här med oss. Hon älskade att ligga i det gröna gräset och låta solen värma hennes stela och ömma kropp. På vintern låg hon alldeles intill ett varmt element och blev hetare än ett strykjärn men jag misstänker att hon frös ändå.

Katten Tikila med en annorlunda stavning av sitt namn mot den berömda drinken Tequila, men med ungefär samma uttal, kommer förhoppningsvis stanna länge hos oss. På kvällarna kommer han in som en torped när ytterdörren öppnas och stannar inne hela nätterna. Åtminstone fram till närmare fem på morgonkvisten. Och det är bäst för Tikila att han håller sig inomhus under nattens mörka timmar. Här finns både lodjur och rävar som gör sina lovar runt boningshus och uthus. Och jag och min sambo skulle bli mycket olyckliga om det hände vår lille gunstling något. Honom som vi har blivit så ordentligt berusade av. Vår egen älskade svarta lyckliga katt, Tikila.

Annonser