Vinnaren av mars skrivartävling: Jenny Asplund ”Vårsolens begärlighet”

När jag sitter där på bänken som står längs med väggen blundar jag, och ser det lysande röda på insidan av mina ögonlock. Jag andas in – och ut. Jag hade tidigare tagit på mig jackan då solen gått i moln, men nu gassar den på igen. Det blir som att jag zoomar ut, och allt det som hörs som enskilda ljud, flyter ihop och blir till en matta av enhetligt sorl. Skulle jag anstränga mig lite skulle jag säkert höra vad de säger, men inte nu. Inte denna stund. Med handen kvar runt kaffekoppen är det en simpel manöver att, med ögonen fortfarande stängda, föra den till munnen och ta en sipp. Smakerna, den djupa espresson och den mjukt skummade mjölken, flätas samman till en homogen enhet som jag gladeligen sväljer ner. Jag känner hur mina kinder börjar kännas varma – för första gången på ett halvår. Jag kan nästan fysiskt märka hur min nivå med D-vitamin sakta men säkert börja stiga. Som en bränsletank som varit kruttorr över vinter, men där mätaren nu börjar röra sig. Jag andas in – och ut.

När jag öppnar ögonen för att ta av mig jackan, är det en ljus fläck, som en rest av solen, som följer med min blick. Jag måste blinka till några gånger för att den ska försvinna. Då jag sedan tittar runt mig ser jag alla solglasögonklädda människor som ler och pratar. Jag kan inte låta bli att skratta till då jag tänker på oss skandinaver, och hur vi liksom kryper ut ur våra skal så fort den första vårsolen tittar fram. Jag knölar av mig jackan och sätter mig tillrätta igen. Huvudet bak, ögonen stängda. Alla akuta måsten är bockade, ingenting som tynger. Jag tänker på lycka. Vågar jag säga att jag är lycklig nu?

Det finns knappast något som är så individuellt som känslan av lycka. Troligtvis för att det är precis det – en känsla. Ingen annan kan ha exakt den lyckokänslan som just du har. Den kan komma från ett visst väder, från att man är tillsammans med någon eller kanske bara från något speciellt man precis ätit. Lyckokänslan kan komma från något man gjort, gör, eller kommer göra. När du sedan väl gör det du sett fram emot, kanske du inte alls känner samma euforiska känsla längre. Det man tidigare trodde skulle göra en lycklig, kanske inte blev så fantastiskt, och något som man tidigare blivit lycklig av kanske tappat sin charm ju mer man gjort det.

Måhända det är så, att lyckan är en bristvara, och just därför är den så eftersträvansvärd. När jag tänker tillbaka på min barndom, kan jag konstatera att jag i de allra flesta fall skulle definiera mig som ett lyckligt barn. Jag antar att referensramen är så begränsad i den unga åldern, och det gör att även de små detaljerna upplevs som mer härliga och lyckliga än vad de skulle göra idag. Men om vi konstant skulle göra saker, eller vara i miljöer som gjorde oss lyckliga, tror jag att lyckokänslan skulle mattas av med tiden. Det krävs alltså tillfällen när lyckan inte är fullt så närvarande, för att man sedan ska kunna känna genuin lycka.

Jag tittar runt mig för att se om jag känner igen någon, men hittar inga bekanta ansikten och jag stänger ögonen igen. Vårsolen – den som återvänder år efter år, men som varje gång är lika eftertraktad. Jag blundar och lutar mig bakåt med huvudet mot väggen. Jag andas in – och ut. Jag är lycklig.

Annonser